Om att arbeta på egen hand

I FLERA ÅR nu har det stått på min agenda att avlägsna metall­konst­ruktionerna för gårdens ursprungliga klädstreck. Det är två bågar av rejält gods, väl förankrade i gräsmattan och den ena med vippbar pisk­ställning. Men hur väl, det visste jag inte innan jag började gräva igår. Väldigt väl, skulle det visa sig.

Efter ett par timmars ihärdigt huggande med tyngsta järnspettet var händerna skinnflådda och inte ens den första betong-, sten- och ar­me­ringsjärnsklumpen helt borta. Konklusion: jag kommer inte att lyckas med projektet utan hjälp. Här är det dynamit/pikmaskin/vinsch som gäller.


Där järnbågarna t.v. stått till ingen nytta, eftersom jag har en tork­vinda, ska det planteras något istället. Men t.v. får jag nöja mig med vad befintliga rabatter erbjuder, som min nya, väldigt ensamma planta av kaukasisk förgätmigej. Helledudane, vilka ljuvliga små blommor!


Och stäpplökarna i ”långa rabatten mot gatan” går inte av för hackor. De får gärna bli fler, för jag gillar effekten av såna här alliumbollar, som liksom svävar ovanför övriga växter.


Som ett extra plåster på mina såriga händer svängde jag ihop en kladdkaka på kvällen. Disken fick Lilla A ta, för det gör $@§& ont att med huden avskavd till köttet (under plåstren) stoppa tassarna i hett diskvatten.


Idag ska jag inte spetta. Inte gräva heller. Men när – om – jag lyckas avlägsna torkställningseländena ska de möjligtvis få nytt liv som por­ta­ler/klätterstöd för någonting.