SJÄLVSTYRELSEDAGEN PÅ ÅLANDär för vissa en betald ledig dag, för andra inte; en märklig ojämlikhet i ett samhälle som gärna vill brösta upp sig inför omvärlden och göra anspråk på att vara rättvist, tolerant, välkomnande med mera, med mera.
På Mariehamns återvinningscentral firas i alla fall dagen, för där var det stängt igår, när jag skulle göra min plikt i vårt rättvisa, toleranta, välkomnande och miljömedvetna samhälle och lämna in diverse sopsorterat. Det vara bara att vända och åka vidare.
På Mariehamns stadsbiliotek firas dagen också, för även där var det stängt, när Lilla A och jag skulle utnyttja vår skattefinansierade möjlighet att låna böcker. Det var bara att vända och åka vidare.
Även på torget i Mariehamn firades det, fast inte i någon överväldigande utsträckning. Lite fiolgnid, lite politiskt skitprat och kanske en gratis tårtbit. Ja, jag säger kanske, för längden på kön gjorde att vi inte gick närmare än så här. Låt oss därför anta att det var tårta, som det brukar.
![]()
Nej, någon patriotisk yra i stil med norrmännens Syttende mai eller jänkarnas 4th of July lär vi aldrig få till här på öarna. Utifrån sett kan Åland te sig som ett litet paradis på jorden, en solglitterbeströdd glansbild i klara färger. Men skrapar man på ytan ser det precis likadant ut här som överallt i världen.
Här finns maktmissbruk och svågerpolitik.
Här finns missbruksproblem och social misär.
Här finns skattebrott och brott mot kollektivavtal.
Här finns främlingsfientlighet och trångsynthet.
Här finns misshandel och våldtäkter.
Här finns ...
kort sagt ett litet samhälle mitt i Östersjön som, om man gluttar bakom kulisserna, är förvillande likt alla andra i närregionen. Här råder samma Jantelag som överallt och Allt ditt är mitt och allt mitt ska du ge fan i!
Visst, jag är ålänning (om än icke i generation efter generation bakåt i leden) och det är jag oftast nöjd med. Men för den skull tror jag mig inte om att vara förmer än andra.
På Mariehamns återvinningscentral firas i alla fall dagen, för där var det stängt igår, när jag skulle göra min plikt i vårt rättvisa, toleranta, välkomnande och miljömedvetna samhälle och lämna in diverse sopsorterat. Det vara bara att vända och åka vidare.
På Mariehamns stadsbiliotek firas dagen också, för även där var det stängt, när Lilla A och jag skulle utnyttja vår skattefinansierade möjlighet att låna böcker. Det var bara att vända och åka vidare.
Även på torget i Mariehamn firades det, fast inte i någon överväldigande utsträckning. Lite fiolgnid, lite politiskt skitprat och kanske en gratis tårtbit. Ja, jag säger kanske, för längden på kön gjorde att vi inte gick närmare än så här. Låt oss därför anta att det var tårta, som det brukar.
Nej, någon patriotisk yra i stil med norrmännens Syttende mai eller jänkarnas 4th of July lär vi aldrig få till här på öarna. Utifrån sett kan Åland te sig som ett litet paradis på jorden, en solglitterbeströdd glansbild i klara färger. Men skrapar man på ytan ser det precis likadant ut här som överallt i världen.
Här finns maktmissbruk och svågerpolitik.
Här finns missbruksproblem och social misär.
Här finns skattebrott och brott mot kollektivavtal.
Här finns främlingsfientlighet och trångsynthet.
Här finns misshandel och våldtäkter.
Här finns ...
kort sagt ett litet samhälle mitt i Östersjön som, om man gluttar bakom kulisserna, är förvillande likt alla andra i närregionen. Här råder samma Jantelag som överallt och Allt ditt är mitt och allt mitt ska du ge fan i!
Visst, jag är ålänning (om än icke i generation efter generation bakåt i leden) och det är jag oftast nöjd med. Men för den skull tror jag mig inte om att vara förmer än andra.
