Ingen värmeväxling här inte

July 30, 2014, 2:10 am

≫ Next: Segerns sötma

≪ Previous: Smakfullt kontra -löst

$

0

0

DEN TRYCKANDE VÄRMEN bara fortsätter liksom torkan, men konstigt nog tycks det inte påverka växtlighetens tidtabell i någon nämnvärd ut­sträck­ning. Det mesta blommar nästan på pricken samtidigt som ifjol, då vi hade en helt annan sorts sommar.

Någon blomningsreferens på min för året nya, limegröna solhatt Echi­nacea purpurea 'Green Jewel' har jag förstås inte, men den håller jämna steg med klassiskern Echinacea purpurea 'Magnus' i en annan rabatt. Och stockrosorna är i full gång, precis som de ska.

Jag gillar stockrosor! Dels för att de är sådana nomader och flyttar runt precis som de behagar, dels för att de ändrar färgställning hej vilt. Den nere till höger på bilden här under var t.ex. ifjol mörkt röd. I år är den kallt rosa.

Alla möjliga nyanser från mildaste puderrosa till djupaste vinrött bjuder de på i år. Men tyvärr är det ett par som har fått rost, så de fäller sina blad :o(

Trevligt att trädgården med rejält med bevattning står ut med värmen och torkan.

Själv håller jag på att förgås. Jag är inte skapt för att hantera årsvisa temperaturskillnader på 50-60° :o/

---

Segerns sötma

July 31, 2014, 2:42 am

≫ Next: Dags för årets kvartersfest!

≪ Previous: Ingen värmeväxling här inte

$

0

0

NÄR MAN GÅNG på gång fått stryk av en och samma ytterst vassa motspelare, då smakar det extra bra att gå segrande ur kampen pre­cis när man börjat hysa starka tvivel om sin egen förmåga.

Alla behöver uppmuntran ibland, på alla möjliga områden, annars orkar man inte vidare. Jag brukar tänka på det här rätt så ofta och bemödar mig därför om att ge komplimanger åt andra. Alla kan nämligen inte va­ra bra på allt, men alla är bra på något. Alla är kanske inte klassiska skön­heter, men alla har något vackert i sig.

Positiva strokes kallas visst det här på fikonspråk, inte sant? Så även om jag är en välutvecklad grumpy old woman har jag faktiskt mina för­sonande drag jag också :o)

Positivt är också att det kom en skvätt regn idag. Men nu lyser den %!$§ solen igen. Fast det ordvalet hade jag garanterat inte gjort i februari.

Dags för årets kvartersfest!

August 2, 2014, 12:14 am

≫ Next: Inspiration i melankolins kölvatten

≪ Previous: Segerns sötma

$

0

0

IKVÄLL BÄR DET av. Det är dags för alla goda grannar att samlas för den vid det här laget traditionsenliga kvartersfesten à la knytkalas.

En granne upplåter sin uppfart som festområde, några andra har bord att bestå med och en tredje håller med schyst klotgrill. Alla har med sig eget äta och dricka, men kaffe och något gott till det brukar ”fest­kommittén” fixa. I år är det jag som tagit på mig ordna det gottiga:

Vädrets makter ser ut att vara med oss och jag utgår från att det kom­mer att bli precis lika kul som det varit de två föregående åren. Enda smolket i bägaren är att inte alla känner sig manade att haka på detta gemenskapsbefrämjande jippo i år heller.

I trädgården börjar man ana att sommaren har passerat zenit. Men visst blommar det fortfarande! Och på tal om grannar, så fick jag här­omdagen ett antal plantor rosenskära (eller kosmosblomma, som den också kallas) av en av mina grannar. Hos hennes frösår den sig med stor generositet, så hon har aldrig behövt så nya.

Själv sådde jag – för jag vet inte vilken gång i ordningen och alltid utan större framgång – luktärter även i år. Men si, undrens tid är icke förbi, för i år får jag faktiskt blommor!

I pallkragen där jag i år odlar lök har jag tydligen missat att klippa bort blomknoppen på en vitlök. Men så här brukar väl inte vitlöksblomman se ut, alldeles ostyrig, knollrig och vildvuxen ..? Fast nåja, denna knäpp­lök passar förstås utomordentligt väl in här på gården ;o)

Inspiration i melankolins kölvatten

August 7, 2014, 11:00 pm

≫ Next: ”Jag vet vad du gjort i sommar”

≪ Previous: Dags för årets kvartersfest!

$

0

0

Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

”Jag vet vad du gjort i sommar”

August 9, 2014, 12:03 am

≫ Next: Pep Talk

≪ Previous: Inspiration i melankolins kölvatten

$

0

0

ÄR MAN HUMLA ska man inte tro att man oupptäckt kan ha en fling med stockrosen i granngården! Här är det inte bara en subtil, kvar­drö­jande doft av en främmande parfym som avslöjar vad som varit i gör­ningen. Nä, minsann! Med hela kroppen täckt av frömjöl är det svårt att bortförklara sina förehavanden ;o)

Vad kul det skulle vara om det gick att korsa stockros och solhatt för­resten. En avkomling lika rak och reslig som stockrosen, men med mäng­der av solhattsblommor istället.

Annat som sätter nya blommor hela tiden är min limone rosso, citron­plan­tan jag fyndade på rea i början av sommaren. Doften drar till sig mängder av pollinerare, så befruktat blir det åtminstone.

Så här stora har citronerna som redan fanns på det lilla trädet hunnit bli. Å, så spännande, om jag faktiskt ska kunna skörda egna! Fast det var det där med övervintringen då ...

Annars är det hög tid att börja samla frön inför nästa år. I krukor på terrassen och i trappan upp har jag haft både violer och penséer i blandade färger. Nästa år har jag tänkt ha ännu fler, av egen sådd :o)

För att inte missa penséernas frön när de mognar har jag trätt små ”nattmössor” sydda av engångslakan över några av fröhusen. Jag tänker försöka ta tillvara frön från min limegröna echinacea också, för den är så häftig. Men till den behöver jag lite större påse.

Pep Talk

August 9, 2014, 11:13 pm

≫ Next: Premiär x 2

≪ Previous: ”Jag vet vad du gjort i sommar”

$

0

0

 

IBLAND BEHÖVER MAN påminna sig själv om saker och ting. T.ex. när det är över 27° varmt i sovrummet ännu vid midnatt, grannarna några hus längre bort har party på gården och för lika mycket liv som under en ligafinal i fotboll, plus att en fläskig augustimåne gör sitt för att hål­la en vaken.

Kanhända hade det varit lättare att somna om jag varit lika full som månen ..? Men nä, så lågt har jag inte sjunkit. Inte ännu i alla fall.

Premiär x 2

August 11, 2014, 12:19 am

≫ Next: Sevärt

≪ Previous: Pep Talk

$

0

0

INTE VET JAG vad som flög i mig igår, men på morgonen fick jag utan föregående varning för mig att baka. Inte hälsosamt matbröd, även om det skulle behövas, utan biskvier och rabarbergrottor. Det senare skulle naturligtvis ha varit hallongrottor, men som det nu inte fanns någon hallonsylt att tillgå, så tja... det gick lika bra med rabarber.

Jag har aldrig bakat biskvier förut och inte heller grottor, oavsett smak. Men båda sorterna blev helt okej :o) Bottnarna till biskvierna gräddade jag kanske lite för länge, för de är aningen hårda. Fast de ska i frysen, så när de tinar lär de säkert mjukna. Eller ..?

Idag ska det fikas!

Sevärt

August 11, 2014, 9:32 pm

≫ Next: Kulturnatten 2014

≪ Previous: Premiär x 2

$

0

0

DET KOM ÄNTLIGEN regn igår på eftermiddagen. Jag fick äntligen en stund över för att se en dvd jag lånat på bibban, ”En sång för Marion”.

Fritt från baksidan: Arthur, butter men kärleksfull, älskar sin fru Ma­rion över allt annat, men delar inte hennes passion för sång och upp­trädande. Hon sjunger i den lokala pensionärskören, medan han har svårt att förlika sig med pensionärer som sjunger heavy metal och dan­sar robotdans. En dag händer det som inte får ske, Marion blir sjuk och Arthur ”tvingas” ta hennes plats i kören. Ett beslut som kommer att ändra hans syn på livet och sin omgivning.

***
Den ena kvinnliga huvudrollen innehas av en av mina absoluta fa­vo­rit­skådespelare, Vanessa Redgrave. Som vanligt gör hon en alldeles yp­per­lig insats, liksom Terence Stamp i rollen som hennes make.

Om den var bra? Oja! Av mig får den tveklöst 4 rullar hushållspapper.

(Det är upplagt för tåreflod när man ser en film som den här.)

---

Kulturnatten 2014

August 17, 2014, 12:26 am

≫ Next: Jaa!! Vatten!

≪ Previous: Sevärt

$

0

0

DEN ÅRLIGA KULTURNATTEN i Mariehamn gick av stapeln i fredags, den 15.8. I vanlig, god ordning var jag inte särskilt kulturell – det blir jobbigt med så mycket folk, ljud och synintryck – men jag och väninnan P hade bestämt oss för att ta chansen att prova på den relativt nya motionsflugan, Folk Jam.

Enligt givna rörelsemönster ”dansar” man var för sig till musik med sina rötter i den finska folkmusiken. Även om jag tappade bort mig mest hela tiden var det riktigt kul och även om rörelserna för det mesta är riktigt små och tempot måttligt blev jag till min oerhörda förvåning riktigt svettig. Grejen är förmodligen att man är i rörelse precis hela tiden.

Medborgarinstitutet i Mariehamn ordnar nu i höst en kurs i Folk Jam och jag är hyfsat sugen på att anmäla mig. Här får ni ett smakprov:

Utöver den här programpunkten var det endast en timme i knökfulla (och väldigt varma) Mariehamns stadsbibliotek med Jack Vreeswijk, kompad av den gudabenådade gitarristen Love Tholin, som jag orkade med. Men en sån timme!

Jag är ett stort fan av Cornelis, men det ska jag säga er, att sonen Jack går inte av för hackor han heller. Fantastisk närvaro, jättefin röst och en fena på gitarr, så se och hör honom om ni får chansen!

Jaa!! Vatten!

August 17, 2014, 10:46 pm

≫ Next: Om hur tanten i mig frodas

≪ Previous: Kulturnatten 2014

$

0

0

IDAG KOMMER DETäntligen rejält med regn! Det var verkligen på ti­den, för av det som ska vara gräsmatta finns det inte mycket kvar. Ett ljusbrunt, knastrande underlag är vad det blivit av allt det gröna. Klipp­ningsbehovet har under den senaste månaden varit i princip noll.

Men igår regnade det faktiskt också, fast inte hos mig i stan utan hos kompisen B ”på vischan”, några mil längre västerut. Före regnet, me­dan vi satt och fikade på hennes terrass, kom en av hennes grannar förbi och gav mig utan desto mer dividerande en hel hög med ny­plock­ade kantareller. Drygt 300 gram visade det sig vara.

Tacksamt, eftersom jag inte helt förvånande numera har utvecklat en avsevärd fästingfobi och endast motvilligt tar mig till skogs själv. Fast med den torka som rått så länge begriper jag sannerligen inte var karln lyckas hitta stora, fina och inte det minsta torra svampar.

Denna sommar känns det som lejonparten av trädgårdssysslorna be­stått i att släpa slang, kånka kannor och begråta den tomma regn­vat­ten­tunnan. Med en jordmån som min, dvs med ett inte särskilt im­po­nerande lager sandblandad matjord ovanpå rena, rama gamla sand­botten, rinner det i princip bara rakt igenom. Utan denna myckna be­vattning hade det inte blivit mycket till buketter att fröjdas åt.

Fast hur det ska gå med de nyplanterade trädgårdshallonen jag fått av grannarna C & C och mina nyflyttade svartvinbärsbuskar återstår att se. Mina flitiga rundor med vattenkannan till trots ser de minst sagt hängiga ut :o/

Härutöver kan jag konstatera att det snart gått två hela månader se­dan jag första gången avkrävde ett flertal adressater vid Ålands land­skapsregering en förklaring till hur inihelaglödhetahelvete det kan kom­ma sig att de överfört mitt klagomål angående FPA:s lagstridiga beräkningar av det allmänna bostadsbidraget tillbaka till Ruta 1, dvs FPA på Åland, där det hela började för snart tre år sedan.

För en knapp månad sedan upprepade jag frågan, men har trots det inte hört ett pip från någon. Så låt mig säga som så här: när det är dags för nästa lagtingsval, om lite drygt ett år, vet jag åtminstone på vilket parti jag inte kommer att rösta. Så kan det gå, Carina.

Om hur tanten i mig frodas

August 18, 2014, 10:39 pm

≫ Next: Ruckelhäxan utvidgar

≪ Previous: Jaa!! Vatten!

$

0

0

SEDAN TIDIGARE HAR jag hammock, behov av läsglas, artros lite här och där och gott om studiecirklar i nyllet som handfasta bevis för att jag inte längre är 25. Nu har jag dahlior också, av egen frösådd i vå­ras, eftersom pelargoner av någon kufisk anledning inte alls vill trivas hos mig. Ja, för någon sorts ”tantblomster” bara måste man ju ha i min ålder!

Några plantor står i rabatten på ”Rucklets” norra sida, men växer inte precis så det knakar. Annat är det med dem jag planterat i krukor på terrasstrappan. Tre plantor i varje och ändå börjar de bli imponerande buskar. Och knoppar har de satt, som slår ut vilken dag som helst nu. Gissa om jag är nyfiken på hurdana blommorna blir, för fröpåsen var en sån där med ”blandat bandat”!

Men visst ser det ut som det kan bli gult ..?

Gul var också min välanvända och ålderstigna Fiskarssekatör, som här­omdagen gav upp andan. Ploing! sa det, när fjädern gick av. Perkele! sa jag, på min mors vilda tungomål. Utan sekatör – en bra sådan – lever man inte ett gott liv i sin trädgård. Inte jag i alla fall.

Så efter en rundresa på amazon.com och ebay.com, hittade jag till slut den Felco 6 (bilden ovan) jag var ute efter. En testvinnare av ett for­mat som passar för en liten hand, vilket inte är direkt vanligt bland dessa verktyg. Nu väntar jag spänt på posten varje dag. Måtte den komma snart!

[Den finländska generalagenten tillhandahåller bra information om hur redskapet ska skötas. Plus i kanten för det!]

Ruckelhäxan utvidgar

August 19, 2014, 10:55 pm

≫ Next: ”Det tar sig!” sa amatörträdgårdsmästaren

≪ Previous: Om hur tanten i mig frodas

$

0

0

FÖR EN VECKA sedan tog kompisen P och jag en kvällspromenad. På hemvägen passerade vi ett begagnat plastsjok som låg och skräpade i en dikesren.

– Men du, är inte det där sån där UV-beständig byggplast ..? undrade jag.
– Jomenvisst är det det! instämde P.
Varpå jag resolut röck åt mig den smutsiga plastbiten, vek ihop den och bar den med mig hem.

Dagen därpå tog jag bort den trasiga fiberduken från en av mina ra­mar, som fungerat som lock på vårens pallkragsodlingar, och stansade dit den nu tvättade plasten istället. Perfekt!

Asiatisk kålblandning, friseesallat, romersk sallat och vintersallat är nu sått i en av lådorna. Bara fiberduk skulle inte räcka nu när nätterna börjar bli rätt svala, så den där biten plast dök upp som på beställning och ombesörjer en mera konkret växthuseffekt. Och gratis är som be­kant oerhört gott ;o)

Allt utom vintersallaten har grott. Men hur mycket det hinner växa vete sjutton, eftersom jag de facto kom mig för att så lite väl sent på som­maren.

I sommar har jag haft två hortensior, en hyfsat stor och en ganska liten, i krukor i trappan upp till ”Rucklets” terrass. Men där kan de ju inte bli över vintern och i någon befintlig rabatt finns det helt enkelt inte plats att gräva ner dem. Så igår var det bara att sätta igång att gräva upp en ny odlingsyta intill Glaspalatset.

Men hu, så tungt det är den här gången ... Antagligen är det viktraset som gör att jag är helt kraftlös i kroppen. Numera finns det inte en till­stymmelse till fettdepå som systemet kan omvandla till energi för att försörja den arbetande muskelapparaten. Tur i oturen då, att det reg­nat så onödigt lite i sommar, för snustorr sandjord är lättgrävd.

Och torrt är det i marken. Torrt så att det dammar när man lyfter på en uppgrävd bit grässvål. Att det regnat både i förrgår och igår märks överhuvudtaget inte :o(

”Det tar sig!” sa amatörträdgårdsmästaren

August 21, 2014, 11:54 pm

≫ Next: Kl. 11:09:39 GMT +02:00

≪ Previous: Ruckelhäxan utvidgar

$

0

0

DET BLEV EN kant av natursten runt den nygamla rabatten intill Glas­palatset. En rabatt som med tiden tydligen ökar i omfång. Det började rysligt anspråkslöst i juli ifjol, när jag blev tvungen att grä­va upp en liten, liten yta för att ha någonstans att sätta några små brä­ken­plan­tor jag fick av väninnan S. Ett gäng hostor hamnade där samtidigt.

Nåja, runt en månad senare fick jag ett nytt grävryck och utökade området att omfatta Glashusets hela ena långsida. Så har det sett ut ända tills nu, när utrymmesbehovet ännu en gång gjorde sig påmint.

Min trädgård är definitivt ingen mönsterträdgård på något som helst vis, så jag tycker att den här typen av kantning passar ypperligt in i den något bohemiska och oplanerade stil den har. Om man nu alls kan prata om ”stil”.

Krukhortensiorna är nu planterade där, liksom en minimal azalea och de två blekrosa morsdagsrosor jag haft växande i en av pallkragarna. De sistnämnda visade sig nu när jag tog upp dem att bestå av fler plantor per kruka, vilket jag inte lade märke till när jag grävde ner dem i våras. Den ena av plantorna var egentligen fyra stycken!

***
Under veckoslutet blir det eventuellt lite bageriverksamhet här i ”Ruck­let”. Jag har nämligen lovat mig själv att slå på stort och laga en riktigt smarrig citronmarängpaj de luxe när min romandebut, ”60+ och singel”, lånas som ljud- eller e-bok för 1.000:e gången. Ett enda lån till så är jag där :o)

Kl. 11:09:39 GMT +02:00

August 22, 2014, 3:31 am

≫ Next: Det goda Livet

≪ Previous: ”Det tar sig!” sa amatörträdgårdsmästaren

$

0

0

DÄR KOM DET, det tusende utlånet av boken, och det var på läns­bib­lio­te­ket i Uppsala det hände :o)

Så jaha, det blir till att baka nu då. Och att försöka fatta att min lilla bok faktiskt blivit lånad via Elib så van­sin­nigt många gånger på i runda slängar åtta månader (lånen på Åland, i bokens tryckta form, är m.a.o. inte inräknade).

Ja, jösses ... Det här trodde jag aldrig jag skulle få uppleva.

Det goda Livet

August 23, 2014, 11:37 pm

≫ Next: Det är inte omfånget som räknas, det är den höga envishetskoefficienten

≪ Previous: Kl. 11:09:39 GMT +02:00

$

0

0

DEN BLEV BÅDE lyckad och god, citronmarängpaj nummer två jag gjort i hela mitt liv. Tack till en kille på YouTube, efter vars instruktioner jag utan problem lyckades kavla min smördeg till pajskalet alldeles rund och fin! YouTube är en guldgruva, så är det bara. Självaste paj­receptet hittade jag hos ICA

Dagen efter pajfrosseriet var det dags att fira lite till. Godaste vännen S fyllde år och måste förstås uppvaktas. Vi är båda i den åldern när man faktiskt har allt man behöver, så det blev ingenting mer än en bu­kett av blommor från ”Rucklets” trädgård. För hållbarhetens skull ar­ran­gerade jag den i en kruka med uppblött oasis och en äkta florist skulle antagligen få men för livet av slutresultatet ...

Men man tager vad man haver, och emedan jag inte har några oänd­li­ga fält av varken det ena eller det andra måste det av praktiska skäl bli ett sånt här hopkok: limegrön solhatt, röd solhatt, häckspirea, le­jongap, gullris, sommaraster, skir ruta, några ringblommor och styv­nack­ade zinnior i en salig blandning:

Zinnia odlar jag enbart för buketters skull, för jag gillar egentligen den­na väldiga stela och lite avvisande blomma lika lite som jag gillar ta­ge­tes, som i sina vanliga former ser rent ut konstgjorda ut. Men i bu­ket­ter gör de sig fint, zinniorna! Och tittar man riktigt nära, då har de ett fantastiskt mittparti (se bilden).

Idag är det dock slut på firandet. Jag har börjat morgonen med ett mejl till Ålands landskapsregering. Denna gång även till den officiella registratoradressen, så att det en gång för alla verkligen ska komma att bli diariefört. För si, det har nu gått två månader sedan jag första gången frågade om den märkliga överföringen att mitt bo­stads­bi­drags­klagomål till FPA på Åland och en månad sedan jag upprepade den för första gången.

Samma mejl har f.ö. gått som kopia till Nya Åland också, även om hop­pet för länge sedan har farit att någon samvetsgrann journalist skulle ta sig för att gräva i missförhållandena.

Och med denna administrativa syssla avklarad är det gården som gäl­ler. Jag hämtade hem mera stenar igår, för att få den sista biten av rabattkantningen slutförd.

---

Det är inte omfånget som räknas, det är den höga envishetskoefficienten

August 24, 2014, 11:27 pm

≫ Next: Vad som här händer

≪ Previous: Det goda Livet

$

0

0

VI SOM HAR trädgård har väl alla lite till mans varit med om att få få­gelfrösolrosor någonstans på gården. Vid ”Rucklet” händer det nästan varje säsong och så även i år. Några stycken riktigt välväxta har jag i en rabatt, men den här, den tar priset.

Rätt upp ur halvmeterslagret med grus har den vuxit och blommar som bara den, sin ytterst anspråkslösa höjd över havet till trots, som ett yt­terst levande bevis på att man med jävlar anamma och envishet nog kan komma någonvart här i Livet!

Envisa är också mina för året nya jordgubbsplantor i en av pall­krags­lå­dor­na. De gav hyfsad skörd och envisas med att producera nya gubbar trots att vi dinglar i sluttampen av augusti.

Mot bakgrunden av dessa två företeelser vill jag avsluta dagens inlägg med ett meddelande till alla insyltade i soppan med det allmänna bo­stadsbidraget i Finland, ingen nämnd och ingen glömd:

Jag är precis lika envis.

Även om lagstiftningen mitt i allt (som ett i sanning märkligt sam­man­träf­fande) är på väg att uppdateras fr.o.m. 1 januari 2015 ger jag mig inte i den här frågan. Inte förrän någon behagar stryka på foten och erkänna att jag har rätt och att de gjort fel.

Ponera att någon haft förstånd nog att göra så ända från scratch, då det hela började för snart tre år sedan. Fatta hur mycket lindrigare det hade varit för alla parter! För att inte tala om hur mycket statliga re­surser – såväl pekuniära som räknat i arbetstimmar – man kunnat spa­ra på att inte hiva denna heta potatis kors och tvärs i maktens kor­ri­do­rer.

Jag undrar ibland hur högt priset för den här komiska långdansen har hunnit växa sig till vid det här laget. Visserligen inte lika kopiöst stort som totalsumman av de bostadsbidrag som FPA snuvat tusentals fin­ländare i s.k. ut­satt läge på genom årtiondena, men säkerligen rätt avsevärt, med tanke på hur många instanser som varit med och vevat några varv med sleven.

Vad som här händer

August 26, 2014, 11:06 pm

≫ Next: Om hurusom sommaren 2014 lider mot sitt slut

≪ Previous: Det är inte omfånget som räknas, det är den höga envishetskoefficienten

$

0

0

FÖR DET MESTA känns det som ”Rucklet” och jag befinner oss inuti någon sorts bubbla av vakuum, med stor effektivitet avskärmade från Livet som pågår där runtom. Men ibland händer det förstås – eller hän­der inte– saker. Vissa uppmuntrande, andra inte.

Igår hände det sig inte bättre än att jag skulle hämta mig mera av min osteoporosmedicin, ett preparat som heter Evista och är en s.k. öst­ro­gen­re­cep­tor­häm­mare. Trodde jag, ja! För si, det gick inte, eftersom man i Finland valt att dra bort medicinen från handeln. VAFALLS?!

Läkemedlet, liksom generiska varianter av detsamma, finns visserligen att köpa i Sverige, men är dyrt. Riktigt dyrt. Och om jag inte kan in­för­skaf­fa det inom rikets gränser beviljar mitt fantastiska (ironi i dess högs­ta potens) för­säk­rings­bo­lag Alandia Försäkring/Aktia icke någon sjuk­kost­nads­er­sätt­ning. Plus att frekventa tur- och returresor till Sve­rige definitivt inte ryms in i min budget.

Inte så uppmuntrande.

Samma försäkringsbolag är f.ö. på tapeten även i ett annat sam­man­hang. Försäkrings- och finansrådgivningen, FINE, har [långt om länge] börjat agera i ärendet runt den felaktigt avslagna respektive beviljade premiebefrielsen av min numera icke-existerande pensionsförsäkring. Enligt FINE finns det all anledning att driva saken vidare – de ger mig således rätt – och kommer, om ytterligare ett försök till förhandling med Aktia misslyckas, att för min räkning föra ärendet vidare.

Jädrans så uppmuntrande!

I kategorin ”Vad som inte händer” återfinner vi en total avsaknad av respons från Ålands landskapsregering beträffande mitt ifrå­ga­sät­tan­de av hur de i herrans namn har kunnat överföra min begäran om granskning av FPA:s förvaltning av det allmänna bostadsbidraget till FPA själv – och då dessutom till distriktskontoret på Åland, dvs till lägs­ta möjliga nivå.

I det fallet blir känslan av vakuum väldigt påtaglig. Frågan är bara var detta vakuum återfinns. Det är inte utan att man kan börja misstänka att merparten fyller hålrummen mellan landskapsförvaltande öron.

Oerhört nedslående.

Fast något verkar ändå vara i görningen. Även om kommunikationen med undertecknad tydligen brutit ihop låter ryktet berätta att det i sa­ken lär pågå korrespondens mellan avdelningarna i ”Borgen”, så jag har tydligen lyckats röra runt lite i myrstacken trots allt :o)

Jag ställer mig tveksam till om detta ska anses som uppmuntrande eller motsatsen.

Höstens första stickning är förresten påbörjad nu. Det känns där­emot enormt uppmuntrande! :o)

Om hurusom sommaren 2014 lider mot sitt slut

August 28, 2014, 11:15 pm

≫ Next: Slutsats

≪ Previous: Vad som här händer

$

0

0

I FÖRRGÅR TRÄFFADE jag min doktor och hade därför igår morse det oerhörda nöjet att besöka sjukhuslaboratoriet igen för att ta en hel radda prover, däribland en del som krävde att jag skulle vara fas­tan­de. Eftersom jag sovit som en kratta och ovanpå det därmed inte fick mitt morgonkaffe fick jag resten av dagen dras med en liten, men väl­digt påfrestande huvudvärk. Sånt är blä.

Trots det fick jag iväg bilen till verkstad för att få en s.k. under­vis­nings­broms installerad (för att helt självpåtaget ägna mig åt mängdträning med Lilla A, som annars lär sig bilkörning och regler i riktig trafikskola), garnköp avklarat, mat handlad, bilen tankad, räkningar betalade on-line, komposthinken tömd, jätteruggen med överblommad oregano nedklippt och ett drygt halvkilo rabarber skördad.

Inte mycket att hänga i julgranen, men på kvällen kändes det som jag uträttat storverk.

Så känns det faktiskt också när jag nu kan begapa min allra första frösådda dahlia i blom, även om den bidde citrongul som bara den och alls inte är en färg som jag egentligen vill ha. Men denna, som växer i kruka, blommar! Det gör däremot inte övriga plantor, de som står i en rabatt. Borde jag gräva upp dem, sätta dem i krukor och flytta in dem i Glaspalatset kanske ..? Något dahliaproffs som kan ge mig råd??

I Glaspalatset har det f.ö. inte varit en direkt lyckad odlingssäsong. Jag var snål i våras och köpte vad som kallades för ”naturgödslad plan­te­ringsjord” till ett facilt pris utanför en livsmedelsbutik. Bah! Mycket till planteringsjord var det inte, mest torv skulle jag tro, och varken to­ma­ter eller gurka har vuxit som de borde.

Men en bamsig frögurka av non-hybriden 'Wautoma' blir det åt­min­sto­ne. Och en annan non-hybrid, 'Nigel’s Outdoor Chili', ger en acceptabel skörd.

En besvikelse är också zinnian jag sått och som enligt fröpåsen skulle vara läckert limegrön. Ha, inte mycket! Pissigt blekgul är nog en färg­an­givelse närmare sanningen :o(

Idag är det ömsom ösregn, ömsom uppsprickande molntäcke. Man hin­ner väl knappt ut på gården innan det häller ner igen? Så jag hålls nog inomhus idag, kokar rabarbersylt, stickar några varv och be­grun­dar det faktum att det idag gått en hel arbetsvecka till utan någon res­pons från någon av nu fem adressater inom land­skaps­för­valt­ningen.

Slutsats

August 31, 2014, 12:02 am

≫ Next: Krasst konstaterande

≪ Previous: Om hurusom sommaren 2014 lider mot sitt slut

$

0

0

MIN NYA SEKATÖR har anlänt. Huruvida jag är belåten med in­ves­te­ringen eller ej? Tja, låt mig sammanfatta det så här:

»Från och med nu
kommer aldrig en
Fiskarssekatör
av plast i min
hand igen.

Because I’m worth it.»

– Ruckelhäxan, augusti 2014 

Krasst konstaterande

August 31, 2014, 11:39 pm

≫ Next: Mödan värt!

≪ Previous: Slutsats

$

0

0

JAG LADE MITT fasta bredband i viloläge fr.o.m. 1 augusti. Varför? Jo, av den enkla anledningen att det ”nöjet” kommer med en prislapp på drygt 30 euro/månad och jag de facto kan använda min Nokia Lumia 920 som modem för datorn, dvs surfa via denna smarta telefon. Med 10 GB datatrafik inkluderat i telefonabonnemanget finns det mycket att leka med.

Så hur har det gått då, med den första bredbandslösa månaden till ända? Jotack, alldeles excellent! Av 10 GB har jag lyckats förbruka c. 3 GB, hastigheten är den tredubbla jämfört med mitt tupplurande, fasta bredband och framför allt: anslutningen är stabil, i motsats till hur jag under långeliga tider haft det med det sistnämnda.

Om inte funktionalitet och prissättning hos vår största lokala ISP an­pas­sar sig till konkurrensläget och verkligheten lär nog den pågående tuppluren sluta i Den Eviga Vilan.

RIP, Ålcom.

Fas 2 blir att klippa den fasta telefonin också, för även där finns det här på Åland plenty plata att spara.