Mitt inrutade liv

January 4, 2013, 1:32 am

≫ Next: Hoppsan!

$

0

0

JAHA, NU VAR det dags igen ... Jag råkade häromdagen bläddra i ett ett par år gam­malt nummer av den finska handarbetstidningen Suuri käsityö. Sen var det kört och dags för en djupdykning bland rest­gar­nerna.

Blommiga rutor är vad som står på tapeten och därmed förmodligen ännu en virkad filt till samlingen.

Beskrivningen är förstås på finska, men när jag väl lyckats bemästra förkortningarna var problemen ringa. Är man en hyfsat van virkare är det mesta rätt logiskt och god hjälp har man ju av att se på de till­hö­rande bilderna.

Utomhus är det januarimulet och duggregn. Glasmästaren har just va­rit här och häktat min omglasade vardagsrumsfönsterluft på plats, så nu får det regna bäst det vill. Det goda hade snökatastrofen med sig, att jag fick fönstret i vardagsrummet putsat. Bara på insidan, men dock ;o)

Färdigt tillskurna skivor av 6 mm kanalplast hade han också med sig, som ska ersätta de glasrutor som decembersnön tyngde sönder på Glaspalatsets tak. Helst hade jag velat ha polykarbonat, men när skill­naden i pris är 60 €/skiva blev valet enkelt. Särskilt som jag ändå inte vet varifrån jag ska ta slantarna till de här kostnaderna. Jag får väl sälja en njure eller nåt.

Och så kan jag berätta att försäkringsbolaget OP-Pohjola nu ställt sig i kön för att få krångla med mig. Men den sorgeliga historien spar jag till ett annat tillfälle. Idag vill jag få vara glad.

---

Hoppsan!

January 5, 2013, 1:16 am

≫ Next: Aktivist, javisst!

≪ Previous: Mitt inrutade liv

$

0

0

JAG HAR TILLSTÅTT det förut och jag upprepar det gärna igen: ja, jag är en köksfetischist. En sån fyndar gärna snygga, roliga och prak­tiska saker på loppis. Under veckan råkade jag snubbla på dessa ele­ganta salladsbestick i svart plast:

Hela 50 cent stod det på prislappen, men loppisbordet var skyltat med ”50 % på allt”. Då var det inget snack om saken. 25 cent fattigare gick jag därifrån, mycket nöjd med mitt klipp från tidigt 1960-tal, eftersom besticken är i nyskick och ser ut som de aldrig använts.

Min vana trogen gjorde jag idag en googling för att hitta mer in­for­ma­tion än att de formgavs av finske designer Tapio Wirkkala, vilket fram­kommer av präglingen i plasten. Efter detär det bara att säga: ”Hopp­san!”, och konstatera att det var väl in­ves­te­rade 25 cent :o)

”Även en blind höna ...” osv.

Aktivist, javisst!

January 5, 2013, 11:58 pm

≫ Next: Ja, må hon leva!

≪ Previous: Hoppsan!

$

0

0

IGÅR HADE JAG aktivitetsdag i ”Rucklet”. Först aktiverade jag mig med att, med risk för liv och lem, klättra stege utomhus, för att plocka ner kros­sade växthusglas och mickla dit skivor med kanalplast istället. Det var inte kul, eftersom jag f.n. befinner mig i en pirr i kroppen- och svirr i luvan-period igen.

Då var det klart roligare att på fast mark i ruckelköket koka ihop apel­sin- och citronkräm och lägga ihop en trave macarons till Lilla A:s ”fö­del­sedagskalas”, som går av stapeln idag, eftersom hennes sex­ton­årsdag imorgon råkar sammanfalla med skolstarten efter jullovet.

Och så blev det lite disk efter det.

Nästa moment var hopkok av vaniljkräm och temperering av choklad, för att ta födelsedagstårtan ännu ett steg närmare fullbordan. När jag lagt ihop de tre befintliga nötmarängbottnarna insåg jag att höjden blev löjlig, så jag fick hasta la vista producera ytterligare två.

Och så blev det ännu mera disk.

Kvällsaktiviteten, efter en prosaisk middag på pastarester – och därpå föl­jande disk, blev ett antal virkade blommor till; mittpartier till den ny­startade blomrutefilten. Totalt har jag nu 30 stycken färdiga för hop­virkning, så det går klart fortare att göra såna här jämfört med t.ex. mormorsrutor :o)

Idag då? Ja, idag ska tårtan dekoreras, de ytterst symboliska fö­del­se­dagsgåvorna paketeras och kaffebordet dukas. Och så ska det dis­kas förstås, efter den meckiga röra som uppstår när jag ägnar mig åt kon­ditoriell kreativitet.

Ibland känns det som jag inte gör något annat än grisar ner och dis­kar. Och diskar och diskar och diskar ... En $!§$ aktivitet det också.

Ja, må hon leva!

January 7, 2013, 12:49 am

≫ Next: Sauli Niinistö sänker sin inkomst. Än sen då? Det gör jag också.

≪ Previous: Aktivist, javisst!

$

0

0

TÄNKA SIG, IDAGär det redan sexton år sedan jag låg på BB med igångsatta värkar från helvetet själv ... Men det var ett lågt pris att betala för en innerligt ef­terlängtad, högt älskad dotter.

♥ ♥ ♥ Största möjliga grattis på 16-årsdagen, Lilla A! ♥ ♥ ♥

Hu, vad jag med ens känner mig gammal.

Sauli Niinistö sänker sin inkomst. Än sen då? Det gör jag också.

January 8, 2013, 1:41 am

≫ Next: Enkla nöjen

≪ Previous: Ja, må hon leva!

$

0

0

Min familjs nettoinkomst sjunker med närmare 6 % från 2012 till 2013, från 710 € till 670 € per månad. Till raden med kroniska diagnoser räk­nar jag därför med att under innevarande år kunna addera även ICD-10:s E63.9, ”Näringsbristtillstånd, ospecificerat”. Sådan är den krassa, ekonomiska verkligheten för en vanlig dödlig, om man haft den dåliga smaken att dra på sig en komplex sjukdomsbild, vars ”utredning” hand­has av jurister och/eller ekonomer på ett arbetspensionsbolag och inte av legitimerade läkare.

Förblindade av siffror och paragraftecken beslutar man glatt och oav­sett antal specialistomdömen, att den allena saliggörande mirakel­me­di­ci­nen är ekonomiska tumskruvar och ingenting annat. Jag tillåter mig dock att kasta in en brasklapp beträffande denna ”behandlings” gynn­samma inverkan på just min förmåga att återkomma till arbetslivet. Svält är inte en lagstadgad form av yrkesinriktad rehabilitering och det är inte det som i 21 kap. 14 § i Strafflagen rubriceras som ”Ut­sät­tan­de” heller.

Dessutom är det vedertaget improduktivt att piska en död häst. Eller som Dakotaindianerna säger: When you discover you are riding a dead horse, the best strategy is to dismount.

Enkla nöjen

January 9, 2013, 12:00 am

≫ Next: Om när det plötsligt bara händer

≪ Previous: Sauli Niinistö sänker sin inkomst. Än sen då? Det gör jag också.

$

0

0

IBLAND BEHÖVS DET inte stora åthävor för att man ska känna sig lite gladare. För min del kan det vara något så enkelt som att jag lyckas lära mig någonting nytt.

Inför Lilla A:s födelsedag fick jag t.ex. för mig att jag för en gångs skull ville få till en riktigt fin rosett på det ena present­pa­ketet (av två), vars innehåll av rutiga och randiga orsaker istället var av mycket ringa vär­de. Långt ifrån det jag egentligen hade velat förära min nyblivna sex­tonåring.

Och si, på nätet hittar man tamigsjutton allt! Även föredömligt tydliga instruktioner för rosettknytning.

Inte så pjåkigt knutet, va? Här testat på en bit skumplast. I paketet låg ett nagellack, som den väna modern naturligtvis måste testa :o)

Men det är bara att face the music. Har man passerat de 50 och har händer som ser ut därefter, då är tiden för glittrigt nagellack passé. Detta är i och för sig ingen större förlust, för jag är sannerligen inte stöpt i glitter-, spets- och volangformen. Jeans och några tag med en hårborste är mera min melodi.

Vad som också är glädjande är den recension av ”60+ och singel” som Nya Ålands Patrik Dahlblom skrivit i dagens nummer av tidningen. Re­dan det faktum att boken recenseras är kul, eftersom det hunnit gå ett halvår sedan den trycktes. Men att han dessutom skrivit om den i posi­tiva ordalag är, på ren svenska, skitkul!

Om när det plötsligt bara händer

January 9, 2013, 11:10 pm

≫ Next: Om att inte veta vad man har förrän det slutar fungera som det var tänkt

≪ Previous: Enkla nöjen

$

0

0

JAG, OCH MÅNGA med mig, har under en stor del av livet haft en nära relation till CSN. Nu är den tiden plötsligt förbi och så konstigt det känns ... Är det månntro tekniskt möjligt att under dylika om­stän­dig­he­ter drabbas av fantomsmärtor? Såna av den ekonomiska sorten menar jag.

Fast ensam behöver man aldrig vara. I CSN:s ställe har jag ju Di Sma Undar Pannbenet, mina mångåriga vänner av släktet Borrelia bur­go­dor­fe­ri, som lett till mitt nyväckta intresse för ”killarna på kontoret”, de som går under förkortningen CNS och som sedan en tid inte riktigt sköter sina åtaganden i enlighet med tjänsteavtalet.

CSN eller CNS, förresten? Tja, det torde vara hugget som stucket. Alltid är det något, och detta något är sällan kul. Samtidigt är det ju för­näm­ligt att CSN gör slut med mig preciiis i samma ögonblick som den finska skattebjörnen bestämmer sig för att roffa åt sig mer. Nog måste man kalla detta sammanträffande för ett visst mått av flyt. Väl..?

Om att inte veta vad man har förrän det slutar fungera som det var tänkt

January 10, 2013, 10:47 pm

≫ Next: ”We’re lovin’ it!”

≪ Previous: Om när det plötsligt bara händer

$

0

0

LILLA A HAR nyss knatat iväg till skolan. Himlen är midnattsblå fast klockan snart är nio och det enda som lyser i ”Rucklets” ruffiga kök är pappersstjärnan i fönstret, den sista resten av julen som gick. I över­morgon är det tjugondag Knut, så då borde det vara slut även på den­na ljusning i tillvaron. ”Borde”, säger jag, för jag tror jag lämnar den uppe ett tag till.

Knappt hinner man nämligen ta sig över en puckel, få för sig att nu ljusnar det, förrän man likt ett tvättäkta blindstyre dråsar ner i nästa fallgrop.

Nu är det snöskottarknät som ställer till det. Efter urtappningen i mit­ten av december har svullnaden lagt sig, helt enligt instruktionsboken. Yes! har jag hunnit tänka, nu står det inte länge på förrän det slutar göra ont och jag har full rörlighet igen.

Not.

Här föreligger sannolikt en skada på den lateralamenisken. Fiint ... För oss 50-plussare innebär ingrepp som artroskopi nämligen en klart ökad risk för artros i leden. Jamen, så kuul, när jag redan före knä­ska­dan har den skiten på gång ... Den här gången anhåller jag därför om att det ska visa sig att farbror doktorn gissat fel och att lilla menisken ska visa sig må fina fisken.

Här behövs hur som haver all stjärnkraft som går att åstad­kom­ma, så det är förmodligen lika bra att låta juldekorationen bli uppe året runt. Om inte för annat, så för att jag ska hinna vänja mig vid att inte kla­ra av att stiga upp på en stol för att sätta dit eller ta bort den :o/

Herremingud, vilken gnällig, trist och bedrövlig människa jag börjar bli! Skulle det bara gå, skulle jag vid det här laget begära skilsmässa från mig själv.

---

”We’re lovin’ it!”

January 12, 2013, 9:54 am

≫ Next: Bättre sent än aldrig!

≪ Previous: Om att inte veta vad man har förrän det slutar fungera som det var tänkt

$

0

0

 

Fast brödet var inte hembakat.

*skäms*

Nä, jag skämtar bara.
Det gör jag faktiskt inte ett smack :o)

Bättre sent än aldrig!

January 12, 2013, 11:12 pm

≫ Next: Leve tanterna!

≪ Previous: ”We’re lovin’ it!”

$

0

0

... FÖR ATT POSTGÅNGEN mellan Sverige och Åland faktiskt fungerar, även om leveranstiden är bara snäppet kortare än för ett brev till USA.

I det här fallet tog sträckan Småland-Åland åtta dagar. Det är ungefär lika snabbt som på den gamla goda tiden, medan transporten fort­fa­ran­de sköttes av kurir till häst och sedan fördes över Ålands hav av en postroddare i skötbåt.

Men fram kom det i alla fall, paketet, och Lilla A niger väluppfostrat och tackar för den ytterst smakfulla uppvaktningen ;o)

Och kolakakan däri var äckligt god. Den måste jag försöka planka.

Leve tanterna!

January 13, 2013, 11:45 pm

≫ Next: Om hur gammal skåpmat blir som ny

≪ Previous: Bättre sent än aldrig!

$

0

0

JAG ÄR INGEN större kulturkonsument, men igår blev jag trots allt ”medsläpad” till Ålands museum. Det ångrar jag inte! Där hänger just nu, i samband med Marthaförbundets jubileumsutställning, en lång rad av gudabenådade konstnärinnan Inge Lööks oemotståndliga tanter.

Och bland alla dessa humoristiska och ytterst välgjorda akvareller är den här är –självfallet! – min personliga favorit:

Jag lyckas inte hitta några uppgifter om hur länge Inges bilder finns i museets entrégalleri. Det finns ingen info på museets egen webbplats, där uppdateringen inte heller verkar vara så värst frekvent. Men på ett annat ställe hittade jag datumet 2 februari. Än finns det alltså tid! Och missar man utställningen finns akvarellerna i vykortsformat att köpa t.ex. på Posten i Mariehamn.

I love Löök!

Om hur gammal skåpmat blir som ny

January 14, 2013, 11:00 pm

≫ Next: Om alltings förmåga att fortsätta

≪ Previous: Leve tanterna!

$

0

0

JAG RÅKADE KOMMAöver några paket kokosfett, helt gratis. Bra att ha när det till valborgsmässoaftonen är dags för årets munkbak, tänk­te jag. Fast två hela kilon kändes ärligt talat som överkurs. Aha! slog det mig då. Jag ska naturligtvis göra mig en mesklocka!

Efter en snabb genomgång av skafferiet hade jag skrapat ihop några för­pack­ning­ar av vete- och rågkross med ett bäst före-datum strax ef­ter fin­ska vinterkriget, någon deciliter ekologiska havregryn, en näve russin (bortsorterade från müslin, eftersom jag inte gillar russin i det sam­man­hanget), lite torkade nypon från 2011 och dito äppelringar från höstens skörd.

Sen tager man sig några meter snöre, slår en knut ett lämpligt antal decimeter från ändan och trär snöret genom krukans hål från insidan. Fettet smälts och torrskaffningen rörs i. Efter att man med fördel låtit anrättningen svalna en stund och bli mer trögflytande är det bara att fylla krukan, ställa den åt sidan och låta hela härligheten stelna igen.

Eftersom jag fick ut mesklockan på gården först sent igår kväll vet jag ännu inte hur pass populär den blir, men nog skulle jag väl tro att den kommer att uppskattas :o)

Om alltings förmåga att fortsätta

January 15, 2013, 11:20 pm

≫ Next: Klart retro

≪ Previous: Om hur gammal skåpmat blir som ny

$

0

0

VINTERN FORTSÄTTER MED mer snö och nymornad kyla, precis som den brukar här på Åland, även om man har en förvånansvärd förmåga att glömma det från ett år till ett annat.

En av vinterns (få?) fördelar är att jag med gott samvete kan hållas inomhus och vältra mig bland restgarner och idéer. Vintern är tiden för större handarbetsprojekt, eftersom antalet veckor då trädgården lig­ger i dvala är förskräckande många.

Mitt senaste storprojekt, ännu en virkad filt, växer stadigt. 72 blommor var klara då bilden togs igår eftermiddag. Idag är de några fler och jag när­mar mig snabbt de 99 stycken jag behöver. Bara nu garnresterna räcker ...

Vintern fortsätter också att vara tiden då man kan frossa i tulpaner. I år tillåter inte inkomstläget några egenköpta buketter, men just nu un­nar jag mig att njuta av det knippe Lilla A fick av min kompis S till sin födelsedag.

Annat som har en förmåga att fortsätta är mina mellanhavanden med mitt arbetspensionsbolag. Försäkringsfarsen är således långt ifrån slut. Tvärtom har ridån just gått upp för Akt III och det blir bara mer och mer underhållande hela tiden. Uttrycket ”att måla in sig i ett hörn” är det som kommer för mig när jag tänker på sakernas tillstånd – och att det inteär jag som håller i penseln.

Klart retro

January 16, 2013, 10:26 pm

≫ Next: Dagsformen

≪ Previous: Om alltings förmåga att fortsätta

$

0

0

 

Knopeliknep, och här ska ni höra,
vad man med snöre och glasvas kan göra!
Klipp några snören och knyt till ett nät
– och vips finns en ampel, klart retro och het!
MAN TAGER SIG således några meter jutesnöre och ett stycke vasen VAS från IKEA. 24 knutar senare har man ordnat sig en prima ampel à la 1970-tal, perfekt t.ex. för hängande odling av orkidéer, vars stäng­lar egentligen ska få svinga sig över krukkanten som de behagar och inte tvingas att växa uppåt.

När jag var färdig och hängde upp orkidén i köksfönstret kom jag på, att det här måste jag använda mig av i Glaspalatset i sommar. Fri­hängande krukor med tomater och jordgubbar kanske..? Och indian­krasse vällande ut ur krukor upphängda i träden på gården!

Så häng inte läpp, go’ vänner!
Häng upp en ampel istället ;o)

Dagsformen

January 18, 2013, 3:04 am

≫ Next: Kylslaget

≪ Previous: Klart retro

$

0

0

 

Edit kl. 17:10
Förutom att jag fick en parkeringsbot på 35 € för tre timmar sedan. För att jag sett fel på tidkortet man ska lägga i fönstret. Trodde det stod på 14, men det visade sig stå på 16. Trots att jag kom tillbaka sam­tidigt som lapplisan satte boten på vindrutan vägrade hon riva den.

Osmidigt så det bara skriker om det, för hade bilen de facto stått fel­parkerad sedan kl. 16:00 föregående dag (eller 04:00 på natten) hade den ju för fan blivit lappad för länge sedan!

Så kan det gå när man har koncentrationsproblemdiagnos och brått­om :o/

---

Kylslaget

January 19, 2013, 12:18 am

≫ Next: Också en sorts lördag

≪ Previous: Dagsformen

$

0

0

SOM VÄNTAT, EN köldknäpp som heter duga. Inatt har det varit ner mot -25° och jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag har min Jøtul och vedpinnar att stoppa i den.

Morgonen är klar, kall och vacker, men ute tänker jag inte vara.

Igår rörde jag ihop mera fågelföda av ytterligare ett halvkilo kokosfett och diverse kross och gryn. Den här gången göt jag klumpar i tomma joggisburkar.

De färdiga matbitarna passar precis in i den ”nätkasse” jag knutit för ändamålet. Vid fotograferingstillfället hängde den utanför ytterdörren, men nu ska jag klä på mig och flytta den ner till gården, i närheten av mesklockan. Det verkar nämligen inte som mina små, bevingade vän­ner har hittat till den, så ett ”lockbete” kanske kan leda dem rätt.

Idag är det dags att börja komponera blomsterängen, som ska virkas ihop till en filt. Eventuellt utökar jag antalet blommor med nio till, för liite restgarn blev över efter de planerade 99 blommorna.

Också en sorts lördag

January 20, 2013, 1:31 am

≫ Next: Pep Talk

≪ Previous: Kylslaget

$

0

0

GÅRDAGEN BLEV EN ytterst improduktiv historia. Jag däckade under sena eftermiddagen och sov som en välbalsamerad mumie till närmare sju, då jag hasade mig till spisen och kokade en slät kastrull pasta som dåligt substitut för den middagsinbjudan jag tvingades tacka nej till.

Efter denna kolhydratchock lyckades jag se ”Stjärnorna på slottet” och imponerades storligen av vilken härligt stark kvinna Ewa Frölingär, och hur många kloka saker hon hade att säga.

Men sen var det finito i rutan igen och jag kravlade mig upp ur dvalan först vid åttatiden denna morgon. Makalöst ... Det var förmodligen par­keringsboten som bildligen slog benen under mig. Orken – och en stor del av lusten att leva – tog helt enkelt slut. Så där pang, bom bara. Och så är det väl ofta, att liten tuva välter stort lass.

Vad som också tagit slut är mina restgarner. Men med lite knåpande har jag ändå lyckats gneta ihop 108 blommor allt som allt. Nu ska bu­ketten arrangeras.

De allra sista blommorna blev det handfasta beviset för att detta är ett restgarnsprojekt. En garntåt av en sort, en annan av en annan, och yes blev det baske mig inte en blomma till!

Det om det. Nu ska jag brygga mig en kopp kaffe och ta mig en all­var­lig funderare på om det överhuvudtaget är någon mening med att med våld klamra sig fast vid detta livet.

Pep Talk

January 23, 2013, 12:21 am

≫ Next: ”Det är då som det finska tungsinnet rullar in”

≪ Previous: Också en sorts lördag

$

0

0

 

Eller hur?

”Det är då som det finska tungsinnet rullar in”

January 24, 2013, 12:06 am

≫ Next: Om hur även det segaste virke sakta men säkert blir till flis

≪ Previous: Pep Talk

$

0

0

DET ÄR SEGT just nu, det lilla Livet. Mycket segt. Och så ska jag göra en Åboresa igen några dagar in i februari. Inte heller den här gången en resa av nöjessorten, utan för ett extralångt läkarbesök hos en spe­cialist på infektionssjukdomar vid Åbo universitets centralsjukhus och, antagligen, en ny lumbalpunktion, eftersom jag har en bokad labo­rato­rietid.

För jodå, trots den tre veckor långa, perorala amoxicillinkuren jag pe­ta­de i mig i november har antalet borreliaantikroppar i mitt blod fort­satt stiga. ”Vad var det jag sa?” kommer för mig, men jag överlåter väl till expertisen att avgöra att det var intravenös behandling med ett helt annat antibiotikum jag borde fått från första början, inte tabletter.

Och så denna ständiga vää...n...taa...n.

Väntan på att efter över ett år efter inlämnat klagomål få ett av­gö­ran­de från justitieombudsmannen om Folkpensionsanstaltensmärkliga implementering av statsrådets förordning om det allmänna bo­stads­bidraget.

Väntan på att besvärsnämnden för social trygghet ska komma med ett utlåtande med anledning av två aktuella besvär, ett rörande det fel­be­räk­nade bostadsbidraget och ett annat med anledning av min ansökan om en rehabiliteringsutredning, som avslogs under sensommaren.

Väntan på att försäkringsdomstolen ska meddela vad som nu kommer att hända med mitt digra överklagande, eftersom arbets­pen­sions­bo­la­get överfört det till domstolen för sent (!) och därmed inte heller av­gi­vit sitt eget utlåtande inom stipulerad tid.

Och så en ytterst otålig väntan på att jag på något okänt vis ska lyck­as uppbåda ännu ett uns av energi, för att författa en omfattande pa­tientskadeanmälan och ovanpå det en skrivelse till Försäkrings- och finansråd­giv­ning­en. Det senare för att få rätsida på den käpprätt åt helvete be­vil­jade premiebefrielsen på min frivilliga pensionsförsäkring.

Fast mest av allt väntar jag på slutet. Antingen på allt detta ut­mat­tan­de, nedbrytande och i sanning omänskliga papperskrigande eller det som ofrånkomligen infinner sig i andra ändan av Livet självt. Jag är så hjärtinnerligt jävla trött på all den nonchalans, arrogans och bristande respekt jag utsatts för under de gångna fyra åren. För att inte tala om inkompetens. Den får vi för fan inte glömma, för om det är något som genomsyrar hela den här historien så är det just det.

Hade jag inte haft glädjen i mina garner, stickor och virknålar hade jag garanterat fått det ultimata psykbrytet redan för länge sedan. Och att lämna saker på hälft är inte riktigt min grej, så åtminstone en halv filt till är jag med på banan ;o)

Om hur även det segaste virke sakta men säkert blir till flis

January 24, 2013, 11:56 pm

≫ Next: ”Varde ljus.” Eller åtminstone en glimt av det.

≪ Previous: ”Det är då som det finska tungsinnet rullar in”

$

0

0

”VISUALISERING” IS MY middle name. Därför, för alla som eventuellt inte kunnat omfatta alla min skriftliga utläggningar, så här ser kurvan för lusten att leva ut, när läkarvetenskapen tvingas träda tillbaka för ”sak­kun­ska­pen” i försäkringsbranschen:

Som synes beter den sig lika ologiskt som kurvan för det allmänna bostadsbidraget för boende i egnahemshus. I båda fallen visar den tydliga, negativa trenden över tid på att någonting är fel. Väldigt fel.