Det ska fan vara enveten,
när man ids blomma fast man är
så liten att man knappt syns.
Allt som oftast känner jag mig som den här pelargonen, liten men envis som synden. Fast blommar gör jag sannerligen inte. Det är nog mer av motsatsen.
Och på tal om jävlar anamma, så snubblade jag igår kväll helt out of the blue på C, en gammal arbetskamrat från fornstora dagar. Detär en dam med mycket jävlar anamma det! Vi har inte setts på femton ...tjugo ... ja, kanske ännu fler år, men det kändes som igår.
Så är det med somlig vänskap, precis som med en pelargon som vägrar låta sig knäckas fast man misslyckas med att vårda den ;o)
