INTE SÄRSKILT FÖRVÅNANDE fick jag igår veta att jag har förhöjda borrelia-antikroppar igen, ett drygt år efter att jag genomgick tre på varandra följande antibiotikabehandlingar. Men så kul då ... Fast det förklarar ju eksem, senskide- och ledbandsont, en trötthet som vissa dagar gränsar till medvetslöshet, en allmän olustkänsla i hela kroppen och en hjärna som vissa dagar känns som den är fylld med något helt annat än den förväntade grå massan.
Det sistnämnda tar sig ibland lite lustiga (?) uttryck. Som i förrgår, när Lilla A och jag på kvällen fick för oss att vi var sugna på scones. Dock inte en hel sats, utan en halv, och så långt helt okej. Men sen, när det kom till självaste utbakningen, då ställde jag mig och bakade ut åtta små kakor – med stark betoning på små. Inte för ett ögonblick reagerade jag på att ett scones blev lika stort som en normal fjärdedels kaka. Inte förrän de var gräddade och klara.
Cocktailscones kan vi kalla resultatet, och vore det inte för det frustrerande i att koncentrationen mest hela tiden blippar på det här viset, så skulle jag bara garva åt det hela.
![]()
Med klart större glädje konstaterar jag däremot, att mitt lilla olivträd överlevt ännu en vinter. Igår tog jag sekatören och knipsade av en knippe långa skott, stoppade dom i en flaska av brunt glas och håller tummarna för att de ska utveckla rötter. Det lär gå vääldigt långsamt, har jag läst mig till, men kan påskyndas av att man petar ner en bit pilbark i vattnet. Det ska visst vara något med salicylsyran i pil, som ju heter salix på latin, som gör att rottillväxten stimuleras.
Mammaplantan har jag svept in i fiberduk och lyft ut på terrassen för att börja härda den för utomhusliv. Oliven ska tåla ner mot minst -5°, så det borde gå bra.
Det sistnämnda tar sig ibland lite lustiga (?) uttryck. Som i förrgår, när Lilla A och jag på kvällen fick för oss att vi var sugna på scones. Dock inte en hel sats, utan en halv, och så långt helt okej. Men sen, när det kom till självaste utbakningen, då ställde jag mig och bakade ut åtta små kakor – med stark betoning på små. Inte för ett ögonblick reagerade jag på att ett scones blev lika stort som en normal fjärdedels kaka. Inte förrän de var gräddade och klara.
Cocktailscones kan vi kalla resultatet, och vore det inte för det frustrerande i att koncentrationen mest hela tiden blippar på det här viset, så skulle jag bara garva åt det hela.
Med klart större glädje konstaterar jag däremot, att mitt lilla olivträd överlevt ännu en vinter. Igår tog jag sekatören och knipsade av en knippe långa skott, stoppade dom i en flaska av brunt glas och håller tummarna för att de ska utveckla rötter. Det lär gå vääldigt långsamt, har jag läst mig till, men kan påskyndas av att man petar ner en bit pilbark i vattnet. Det ska visst vara något med salicylsyran i pil, som ju heter salix på latin, som gör att rottillväxten stimuleras.
Mammaplantan har jag svept in i fiberduk och lyft ut på terrassen för att börja härda den för utomhusliv. Oliven ska tåla ner mot minst -5°, så det borde gå bra.
