LILLA A HAR vinterlov just nu. Eftersom hennes dagars upphov samtidigt haft den dåliga smaken att bete sig som det ärkearsel han är, kände jag idag att flickebarnet behövde muntras upp så gott det nu går. Det fick bli ett sällsynt kafébesök på stan, som omväxling till mammas hembakta.
Här i stan finns det ett fik, som i olika skepnader och under olika namn funnits på samma plats så länge jag kan minnas. Vid min ålder är det detsamma som rätt länge. Och sagda ställe har ganska nyligen bytt ägare igen, så vi enades om att ge det en chans.
Efter en stunds velande framför glasvitrinerna lyckades vi besluta oss för en smulpaj med vaniljsås respektive ett gräddwienerbröd, för ska det vara kalorier så ska det vara väl tilltaget av varan. På prislapparna invid bakverken angavs 2,50 € respektive 2,00 €, och så en kaffe till det åt mor och ett glas vatten åt barnet. Emedan det senare är gratis på det här stället kom jag fram till att slutsumman inte borde bli mer än 6,50 €.
![]()
– Ni fikar här, va? frågade den unga damen i kassan, när hon tagit emot beställningen.
– Jovisst, svarade jag.
– Då blir det åtta euro.
Här uppstod en häpen tystnad från min sida, eftersom jag tyckte det måste vara ett j--la högt pris på kaffet. Priset på det hade jag nämligen inte kollat på den vägghängda tavlan.
– Men ... hur kan det bli åtta euro? undrade jag, och fortsatte: pajen kostar ju två och femti och gräddwienern två jämnt.
– Ja, men det är om man tar hem. Det är tre och femti och två och femti om man fikar här.
– Va?! sa jag, och såg förmodligen ut som ett levande frågetecken.
– Jo, vi vill ju gärna att kunder köper med sig hem, förklarade tjejen, som om det skulle vara en självskriven förklaring.
Här kände jag hur jag adrenalinnivån sköt i höjden och jag hade liite svårt att hålla mig i skinnet. Men vi skulle ju fika för att höja humöret, inte för att jag skulle spräcka en åder.
– Jaha, replikerade jag därför helt vänligt, men skulle det då inte vara skäl att skriva ut de två olika priserna på lappen, så att kunden inte får en oväntad överraskning när det är dags att betala?
– Jaa... joo... det skulle det kanske, svarade flickan fåraktigt.
– Mm, ta och gör det inför sommaren! Annars kan jag garantera att ni kommer att ha många irriterade gäster här vad det lider. Dessutom sparar det ju er själva en massa tid om ni stup i ett slipper förklara hur priset på kvittot blir högre än det står på prislappen.
– Eh, ja, det borde vi nog göra.
***
Den här typen av prissättning är faktiskt inte tillåten enligt lag. Inte med mindre än att det tydligt informeras om saken. Men att priset på en pajbit stiger med 40 % (!) för att den intas å kaféet och inte bärs hem är ändå hiskeligt, även om det hade framgått av skyltningen.
Sen kan man ju undra varför påslaget inte är detsamma på alla bakverk. 50 cent mer för gräddwienern är 25 %, inte 40 %.
Lilla A – som numera är i värsta kaféåldern – och jag var rörande eniga: på det stället blir det förmodligen inte så många fler besök.
Här i stan finns det ett fik, som i olika skepnader och under olika namn funnits på samma plats så länge jag kan minnas. Vid min ålder är det detsamma som rätt länge. Och sagda ställe har ganska nyligen bytt ägare igen, så vi enades om att ge det en chans.
Efter en stunds velande framför glasvitrinerna lyckades vi besluta oss för en smulpaj med vaniljsås respektive ett gräddwienerbröd, för ska det vara kalorier så ska det vara väl tilltaget av varan. På prislapparna invid bakverken angavs 2,50 € respektive 2,00 €, och så en kaffe till det åt mor och ett glas vatten åt barnet. Emedan det senare är gratis på det här stället kom jag fram till att slutsumman inte borde bli mer än 6,50 €.
– Ni fikar här, va? frågade den unga damen i kassan, när hon tagit emot beställningen.
– Jovisst, svarade jag.
– Då blir det åtta euro.
Här uppstod en häpen tystnad från min sida, eftersom jag tyckte det måste vara ett j--la högt pris på kaffet. Priset på det hade jag nämligen inte kollat på den vägghängda tavlan.
– Men ... hur kan det bli åtta euro? undrade jag, och fortsatte: pajen kostar ju två och femti och gräddwienern två jämnt.
– Ja, men det är om man tar hem. Det är tre och femti och två och femti om man fikar här.
– Va?! sa jag, och såg förmodligen ut som ett levande frågetecken.
– Jo, vi vill ju gärna att kunder köper med sig hem, förklarade tjejen, som om det skulle vara en självskriven förklaring.
Här kände jag hur jag adrenalinnivån sköt i höjden och jag hade liite svårt att hålla mig i skinnet. Men vi skulle ju fika för att höja humöret, inte för att jag skulle spräcka en åder.
– Jaha, replikerade jag därför helt vänligt, men skulle det då inte vara skäl att skriva ut de två olika priserna på lappen, så att kunden inte får en oväntad överraskning när det är dags att betala?
– Jaa... joo... det skulle det kanske, svarade flickan fåraktigt.
– Mm, ta och gör det inför sommaren! Annars kan jag garantera att ni kommer att ha många irriterade gäster här vad det lider. Dessutom sparar det ju er själva en massa tid om ni stup i ett slipper förklara hur priset på kvittot blir högre än det står på prislappen.
– Eh, ja, det borde vi nog göra.
Den här typen av prissättning är faktiskt inte tillåten enligt lag. Inte med mindre än att det tydligt informeras om saken. Men att priset på en pajbit stiger med 40 % (!) för att den intas å kaféet och inte bärs hem är ändå hiskeligt, även om det hade framgått av skyltningen.
Sen kan man ju undra varför påslaget inte är detsamma på alla bakverk. 50 cent mer för gräddwienern är 25 %, inte 40 %.
Lilla A – som numera är i värsta kaféåldern – och jag var rörande eniga: på det stället blir det förmodligen inte så många fler besök.
