DET MÅ VARA aldrig så mörkt och grått just nu, men några ljuspunkter hittar man ändå om man letar lite. Som igår till exempel, när jag kunde plocka in en nätt liten purjolök och en handfull sommarmorötter från trädgården. Må vara att det är de är de absolut sista grönsakerna för året (förutom det vintergröna jag sådde i början av hösten), men det är ändå lite najs, att så här sent på året kunna koka sig en soppa av egen skörd.
Helt okej är det också, att kunna gotta sig åt två flaskor med hemlagad trädgårdslikör. Båda blev riktigt smaskiga och blir ännu godare om jag lyckas glömma bort dem ett bra tag till. Visst har krusbärslikören en helt underbar kulör?
Sen kan jag meddela att jag igår kväll läste ut Marianne Cedervalls senaste och fjärde bok om väninnorna Mirjam och Hervor. Ja, läste. Ljudboken var utlånad och jag gitte inte ställa mig i kö, så det här var den första av böckerna jag inte lyssnade till – och vilken besvikelse det blev. För mitt vidkommande har Susanne Alfvengrens och Gun Olovssons fenomenala uppläsningar utan tvekan spelat roll för helhetsupplevelsen. Stor roll, dessutom.
Handlingen känns seg och på sina ställen repetitiv. Det är en tunn liten soppa på återanvänd spik, om jag så säger. Historien tilldrar sig den här gången i New York, men jag tycker inte att Cedervall lyckas förmedla den rätta metropolkänslan, snarare tvärtom. Mestadels känns det som de två kumpanerna befinner sig i en amerikansk småstadshåla, inte olik de tidigare böckernas gotländska Kajpe Kviar eller Kuivalihavaara i Norrland.
En stundtals förskräckande dålig interpunktion irriterade mig dessutom riktigt mycket – den slipper man ju helt och hållet med ljudböcker – och en inte alldeles imponerande korrekturläsning respektive typografering gjorde inte saken bättre.
Okej, visserligen finns det en hel del missar i min egen bok om Solveig också. Men den stora, för att inte säga enorma, skillnaden är, att jag har gjort allt jobb själv; författat, formgivit/layoutat inlaga och omslag, formaterat för tryck osv. Cedervall har, förutom ett stort förlag, en egen litterär agent i ryggen. Under dylika omständigheter tillåter jag mig faktiskt att ha högt ställda förväntningar på den rent tekniska biten.
Så tyvärr, Marianne, den här gången tyckte inte om din bok och borde förmodligen ha nöjt mig med att jag med behållning lyssnat till de tre föregående.
Helt okej är det också, att kunna gotta sig åt två flaskor med hemlagad trädgårdslikör. Båda blev riktigt smaskiga och blir ännu godare om jag lyckas glömma bort dem ett bra tag till. Visst har krusbärslikören en helt underbar kulör?
Sen kan jag meddela att jag igår kväll läste ut Marianne Cedervalls senaste och fjärde bok om väninnorna Mirjam och Hervor. Ja, läste. Ljudboken var utlånad och jag gitte inte ställa mig i kö, så det här var den första av böckerna jag inte lyssnade till – och vilken besvikelse det blev. För mitt vidkommande har Susanne Alfvengrens och Gun Olovssons fenomenala uppläsningar utan tvekan spelat roll för helhetsupplevelsen. Stor roll, dessutom.
Handlingen känns seg och på sina ställen repetitiv. Det är en tunn liten soppa på återanvänd spik, om jag så säger. Historien tilldrar sig den här gången i New York, men jag tycker inte att Cedervall lyckas förmedla den rätta metropolkänslan, snarare tvärtom. Mestadels känns det som de två kumpanerna befinner sig i en amerikansk småstadshåla, inte olik de tidigare böckernas gotländska Kajpe Kviar eller Kuivalihavaara i Norrland.
En stundtals förskräckande dålig interpunktion irriterade mig dessutom riktigt mycket – den slipper man ju helt och hållet med ljudböcker – och en inte alldeles imponerande korrekturläsning respektive typografering gjorde inte saken bättre.
Okej, visserligen finns det en hel del missar i min egen bok om Solveig också. Men den stora, för att inte säga enorma, skillnaden är, att jag har gjort allt jobb själv; författat, formgivit/layoutat inlaga och omslag, formaterat för tryck osv. Cedervall har, förutom ett stort förlag, en egen litterär agent i ryggen. Under dylika omständigheter tillåter jag mig faktiskt att ha högt ställda förväntningar på den rent tekniska biten.
Så tyvärr, Marianne, den här gången tyckte inte om din bok och borde förmodligen ha nöjt mig med att jag med behållning lyssnat till de tre föregående.