Om att det alltid tar slut när det är som roligast

IGÅR HADE VI det årliga evenemanget Kulturnatten här i Mariehamn. Därmed kan jag bocka av ännu en tillställning det här året som jag inte bevistat. Istället var S och jag matkulturella på min gård. Medan skym­ning­en alltför snabbt övergick i nattmörker eldade jag upp lite ned­fall­na grankottar och vi tog tillfället i akt att grilla korv över glöden i eld­grytan.

Det är definitivt en föraning om höst nu. Så jäkla trist! Och så typiskt, att det är just nu som all krukplanterad sommarblomning är som allra, allra finast. ”Rucklets” terrass får alltid en sorts medelhavsaktig feeling vid den här tidpunkten på sensommaren. Eller kanske något av south­ern California ..?


Samtidigt som jag för ett par dagar sedan planterade ut de för­kul­ti­ve­rad höstsalladerna och ett antal plantor rättika i en av pallkragarna kunde jag vända mig om och i låddan intill plocka åt mig prima vax­bönor och sockerärtskidor.

Nästa år – om jag lever så länge – ska jag odla mycket mer vaxbönor, för det är så himla bra att ha mängder i frysen till vintern. Bara en squashplanta men massor av bönor, så ska det bli!


Idag regnar det och känns verkligt höstlikt. Rentav smådeppigt, om jag ska vara ärlig.

Men tack, hörni, för alla kommentarer på mitt påskissade frisyrbyte! Det känns betryggande att ingen tills vidare förfasat sig och tyckt att idén är helt befängd. Och när t.o.m. klippmästaren själv tycker att det kan bli bra, då är det faktiskt bara att tuta och köra :o)

Hur jag kom fram till att det ska bli just en pixieklippning kan du se om du klickar HÄR.