MITT I RYGGSKOTTET har jag haft kärt besök av delar av min finska släkt. Igår, på Hiroshimadagen, besökte vi Sjökvarteret i Mariehamns östra hamn, för att de på Pub Niska skulle få smaka på den Michael Björklundska varianten av pizza: plåtbröd. (Niska fanns tidigare i västra hamnen, i anslutning till Segelpaviljongen.)
Samtidigt pågick med anledning av Hiroshimadagen en temakväll i Emmaus Ålands regi, som avslutades med sjösättning av lyktor. Men eftersom solen inte skulle gå ner förrän en timme senare var det fortfarande alldeles för ljust och det blåste dessutom en styv pålandsvind, som med stor effektivitet drev lyktorna tillbaka in bland sprängstensblocken vid stranden.
Effekten uteblev därför och utan god hjälp av Photoshop hade det här varit en totalt intetsägande bild:
Idag är det redan sjätte dagen efter skottet i ryggslutet, så nu får det bära eller brista, för beskärningen av det tredje äppelträdet måste bli gjord. Dessutom heter det ju att man ska röra på sig precis som vanligt, i den mån smärtan tillåter. Utfodrad med ett par Panacod tillåter den en hel del, har jag märkt :o)
Fast min högsta stege gör jag nog än så länge klokast i att hålla mig ifrån.
Samtidigt pågick med anledning av Hiroshimadagen en temakväll i Emmaus Ålands regi, som avslutades med sjösättning av lyktor. Men eftersom solen inte skulle gå ner förrän en timme senare var det fortfarande alldeles för ljust och det blåste dessutom en styv pålandsvind, som med stor effektivitet drev lyktorna tillbaka in bland sprängstensblocken vid stranden.
Effekten uteblev därför och utan god hjälp av Photoshop hade det här varit en totalt intetsägande bild:
Idag är det redan sjätte dagen efter skottet i ryggslutet, så nu får det bära eller brista, för beskärningen av det tredje äppelträdet måste bli gjord. Dessutom heter det ju att man ska röra på sig precis som vanligt, i den mån smärtan tillåter. Utfodrad med ett par Panacod tillåter den en hel del, har jag märkt :o)
Fast min högsta stege gör jag nog än så länge klokast i att hålla mig ifrån.