DET ÄR SEGT just nu, det lilla Livet. Mycket segt. Och så ska jag göra en Åboresa igen några dagar in i februari. Inte heller den här gången en resa av nöjessorten, utan för ett extralångt läkarbesök hos en specialist på infektionssjukdomar vid Åbo universitets centralsjukhus och, antagligen, en ny lumbalpunktion, eftersom jag har en bokad laboratorietid.
För jodå, trots den tre veckor långa, perorala amoxicillinkuren jag petade i mig i november har antalet borreliaantikroppar i mitt blod fortsatt stiga. Vad var det jag sa? kommer för mig, men jag överlåter väl till expertisen att avgöra att det var intravenös behandling med ett helt annat antibiotikum jag borde fått från första början, inte tabletter.
Och så denna ständiga vää...n...taa...n.
Väntan på att efter över ett år efter inlämnat klagomål få ett avgörande från justitieombudsmannen om Folkpensionsanstaltensmärkliga implementering av statsrådets förordning om det allmänna bostadsbidraget.
Väntan på att besvärsnämnden för social trygghet ska komma med ett utlåtande med anledning av två aktuella besvär, ett rörande det felberäknade bostadsbidraget och ett annat med anledning av min ansökan om en rehabiliteringsutredning, som avslogs under sensommaren.
Väntan på att försäkringsdomstolen ska meddela vad som nu kommer att hända med mitt digra överklagande, eftersom arbetspensionsbolaget överfört det till domstolen för sent (!) och därmed inte heller avgivit sitt eget utlåtande inom stipulerad tid.
Och så en ytterst otålig väntan på att jag på något okänt vis ska lyckas uppbåda ännu ett uns av energi, för att författa en omfattande patientskadeanmälan och ovanpå det en skrivelse till Försäkrings- och finansrådgivningen. Det senare för att få rätsida på den käpprätt åt helvete beviljade premiebefrielsen på min frivilliga pensionsförsäkring.
Fast mest av allt väntar jag på slutet. Antingen på allt detta utmattande, nedbrytande och i sanning omänskliga papperskrigande eller det som ofrånkomligen infinner sig i andra ändan av Livet självt. Jag är så hjärtinnerligt jävla trött på all den nonchalans, arrogans och bristande respekt jag utsatts för under de gångna fyra åren. För att inte tala om inkompetens. Den får vi för fan inte glömma, för om det är något som genomsyrar hela den här historien så är det just det.
Hade jag inte haft glädjen i mina garner, stickor och virknålar hade jag garanterat fått det ultimata psykbrytet redan för länge sedan. Och att lämna saker på hälft är inte riktigt min grej, så åtminstone en halv filt till är jag med på banan ;o)
För jodå, trots den tre veckor långa, perorala amoxicillinkuren jag petade i mig i november har antalet borreliaantikroppar i mitt blod fortsatt stiga. Vad var det jag sa? kommer för mig, men jag överlåter väl till expertisen att avgöra att det var intravenös behandling med ett helt annat antibiotikum jag borde fått från första början, inte tabletter.
Och så denna ständiga vää...n...taa...n.
Väntan på att efter över ett år efter inlämnat klagomål få ett avgörande från justitieombudsmannen om Folkpensionsanstaltensmärkliga implementering av statsrådets förordning om det allmänna bostadsbidraget.
Väntan på att besvärsnämnden för social trygghet ska komma med ett utlåtande med anledning av två aktuella besvär, ett rörande det felberäknade bostadsbidraget och ett annat med anledning av min ansökan om en rehabiliteringsutredning, som avslogs under sensommaren.
Väntan på att försäkringsdomstolen ska meddela vad som nu kommer att hända med mitt digra överklagande, eftersom arbetspensionsbolaget överfört det till domstolen för sent (!) och därmed inte heller avgivit sitt eget utlåtande inom stipulerad tid.
Och så en ytterst otålig väntan på att jag på något okänt vis ska lyckas uppbåda ännu ett uns av energi, för att författa en omfattande patientskadeanmälan och ovanpå det en skrivelse till Försäkrings- och finansrådgivningen. Det senare för att få rätsida på den käpprätt åt helvete beviljade premiebefrielsen på min frivilliga pensionsförsäkring.
Fast mest av allt väntar jag på slutet. Antingen på allt detta utmattande, nedbrytande och i sanning omänskliga papperskrigande eller det som ofrånkomligen infinner sig i andra ändan av Livet självt. Jag är så hjärtinnerligt jävla trött på all den nonchalans, arrogans och bristande respekt jag utsatts för under de gångna fyra åren. För att inte tala om inkompetens. Den får vi för fan inte glömma, för om det är något som genomsyrar hela den här historien så är det just det.
Hade jag inte haft glädjen i mina garner, stickor och virknålar hade jag garanterat fått det ultimata psykbrytet redan för länge sedan. Och att lämna saker på hälft är inte riktigt min grej, så åtminstone en halv filt till är jag med på banan ;o)