DET ÄR RÄTT länge nu, som jag lyckats hålla locket på och inte orerat vitt och brett om försäkringsbolag av det ena eller det andra slaget. Men nu är måttet rågat! Propparna har gått igen.
I maj genomgick jag ett antal arbetspsykologiska tester och därefter hölls en palaver med undertecknad, min läkare på hälsocentralen, min arbetspsykolog och min handläggare på arbetsmarknadsmyndigheten, Ams. Avsikten var att planera en arbetsprövning, lämplig både ur medicinskt och psykologiskt perspektiv. Beslutet blev att börja med 4 timmar/dag under en månad följt av ett utvärderingsmöte, där riktlinjerna för en [eventuell] fortsättning skulle kunna läggas upp, baserat på hur den första månaden utfallit.
Gott och väl. Det lät rimligt och jag ordnade själv fram en lämplig arbetsplats för sagda prövning, där det överenskoms att jag skulle börja måndagen den 2 september. Observera särskilt att benämningen är arbetsprövning, inte arbetsträning. Dessa är två vitt skilda saker och bör inte förväxlas med varandra! Prövar gör man för att se om det alls går att arbeta och i vilken utsträckning. Tränar gör man när man ska slussas in på en ny arbetsplats eller lära sig en ny arbetsuppgift på sin gamla.
Veckan efter mötet ansökte jag hos Alandia Pensionsförsäkringar, med assistans av min Ams-handläggare, om sagda arbetsprövning samt rehabiliteringstillägg för prövningstiden. (I sammanhanget bör nämnas, att rehabiliteringstillägget höjer den invalidpension jag tidigare beviljats med 33 %.) Enligt föreskrifterna bifogade jag ett nytt läkarutlåtande (vilket i ordningen har jag tappat räkningen på) och en omfattande yrkesplan, som arbetspsykologen sammanställt.
»Ska vi slå vad om att de hittar på något sätt att avslå den här ansökan?» minns jag med stor tydlighet att jag sa åt Ams-damen, när jag satt hos henne och fyllde i blanketthelvetet.
»Nej då!» svarade hon. »En arbetsprövning på tre till sex månader brukar de alltid godkänna, under förutsättning att det handlar om minst fyra timmar per dag.»
Jojo, tänkte jag, som vid det här laget känner mina löss synnerligen väl på gången. Därför blev jag inte heller, ärligt talat, särskilt förvånad när mina misstankar ett par veckor senare besannades. En börjar ju bli en smula luttrad vid det här laget, om jag så säger.
Rehabiliteringsstöd, dvs invalidpension, har jag för all del beviljats, ända t.o.m. 31.10.2014. Interimistiskt pga att mitt ärende ligger som ett överklagande hos Försäkringsdomstolen, men dock. Men yrkesplanen godkändes inte, eftersom (citerat direkt från Alandia Pensionsförsäkringars följebrev, inklusive stav- och språkfel och med det mest häpnadsväckande festilat):
samt
Men, va’ faan?!
– och då avser jag inte den undermåliga svenskan
Nu är det nämligen så här, att den här tanten kommer aldrig mer att vara i stånd att ha ett heltidsarbete. Den här tanten skulle vara mäkta nöjd om hon uppnådde en sån kapacitet att hon klarar av ett arbete på deltid. Den här tanten har smällt in i väggen en gång för mycket, har bestående, kognitiva men av en borreliainfektion, har artros och sannolik psoriasisentesit och vill helt enkelt inte jobba heltid mera. Så att ens försöka arbetspröva till heltid är a waste of time.
Men enligt Alandia Pensionsförsäkringars sätt att se på saken har man inget värde för dem om man inte jobbar heltid. Förklaringen torde vara enkel. På en heltidsanställd håvar man in mycket mer i arbetspensionspremier än på en deltidare, så intresset för att rehabilitera en kund tillbaka till något annat än heltid är förstås lika med noll. Det här resonemanget finner jag högst märkligt. Även om premieintäkten blir lägre, så är det ju trots allt en intäkt, icke sant?
*ruskar förundrad på huvudet*
Fast under de sistlidna snart fem åren (!) har jag ju gång på gång fått kvitto på att varken humanism eller logik är särskilt utmärkande drag hos nämnda bolag. Och jag har sagt det förut, men säger det mer än gärna igen: det finns få saker i Livet jag ångrar lika djupt, som de tillfällen jag var så urbota blåögt korkad, att jag helt av egen, fri vilja tecknade någon som helst försäkring i den här åländska försäkringskoncernen.
Att systerbolaget, Liv-Alandia, duckande bakom försäkringsjättens Aktia breda ryggtavla, samtidigt fortsätter att neka mig premiebefrielse på min individuella pensionsförsäkring var inte annat än väntat. Det är ju samma, feta börs det handlar om i slutändan.
Men jag har ju vinbärslikör på kommande, egenodlad basilika att piffa upp tråkmaten med, ett fång lysande, gula solhattar utanför Glaspalatset och, sedan imorse, en burk sylt på vita vinbär till vintern! Så fu*k you, alla försäkringsbolag! Så länge jag kan finna glädje i såna här enkla småsaker kommer jag inte att sluta slåss mot er!
![]()
I maj genomgick jag ett antal arbetspsykologiska tester och därefter hölls en palaver med undertecknad, min läkare på hälsocentralen, min arbetspsykolog och min handläggare på arbetsmarknadsmyndigheten, Ams. Avsikten var att planera en arbetsprövning, lämplig både ur medicinskt och psykologiskt perspektiv. Beslutet blev att börja med 4 timmar/dag under en månad följt av ett utvärderingsmöte, där riktlinjerna för en [eventuell] fortsättning skulle kunna läggas upp, baserat på hur den första månaden utfallit.
Gott och väl. Det lät rimligt och jag ordnade själv fram en lämplig arbetsplats för sagda prövning, där det överenskoms att jag skulle börja måndagen den 2 september. Observera särskilt att benämningen är arbetsprövning, inte arbetsträning. Dessa är två vitt skilda saker och bör inte förväxlas med varandra! Prövar gör man för att se om det alls går att arbeta och i vilken utsträckning. Tränar gör man när man ska slussas in på en ny arbetsplats eller lära sig en ny arbetsuppgift på sin gamla.
Veckan efter mötet ansökte jag hos Alandia Pensionsförsäkringar, med assistans av min Ams-handläggare, om sagda arbetsprövning samt rehabiliteringstillägg för prövningstiden. (I sammanhanget bör nämnas, att rehabiliteringstillägget höjer den invalidpension jag tidigare beviljats med 33 %.) Enligt föreskrifterna bifogade jag ett nytt läkarutlåtande (vilket i ordningen har jag tappat räkningen på) och en omfattande yrkesplan, som arbetspsykologen sammanställt.
»Ska vi slå vad om att de hittar på något sätt att avslå den här ansökan?» minns jag med stor tydlighet att jag sa åt Ams-damen, när jag satt hos henne och fyllde i blanketthelvetet.
»Nej då!» svarade hon. »En arbetsprövning på tre till sex månader brukar de alltid godkänna, under förutsättning att det handlar om minst fyra timmar per dag.»
Jojo, tänkte jag, som vid det här laget känner mina löss synnerligen väl på gången. Därför blev jag inte heller, ärligt talat, särskilt förvånad när mina misstankar ett par veckor senare besannades. En börjar ju bli en smula luttrad vid det här laget, om jag så säger.
Rehabiliteringsstöd, dvs invalidpension, har jag för all del beviljats, ända t.o.m. 31.10.2014. Interimistiskt pga att mitt ärende ligger som ett överklagande hos Försäkringsdomstolen, men dock. Men yrkesplanen godkändes inte, eftersom (citerat direkt från Alandia Pensionsförsäkringars följebrev, inklusive stav- och språkfel och med det mest häpnadsväckande festilat):
/.../ Från nämnda planen framgår att den sökta arbetsprövningen omfattar en månads tid med arbetstid på 4 timmar/dag. Eftersom den yrkesinriktade rehabilitering som arbetspensionsbolagen kan bevilja torde alltid ha ett klart syfte till ett ärligt försök att återgå till fulltidsarbete ber vi Er komplettera nämnda planen med fortsatta åtgärder om hur arbetsprövningen fortgår till full arbetstid. Vi påminner om att den maximala längden för en arbetsprövning är 6 månader och konstaterar att en av de mest vanliga planer innebär arbetstid på 4 h/dag under den första månaden, 6 h/dag följande samt full arbetstid på 8 h den sista månaden, tot. 3 månader.
samt
/.../ Ifall Ni inte vill komplettera Er plan med syfte till full arbetstid ber vi Er meddela oss. I så fall kommer vi tyvärr högst antagligen att avslag Er nuvarande rehabiliteringsplan med 4 h/dag under en månad på grund av att vi inte ser den som endamålsenlig eftersom full arbetstid inte ämnas ens bli provad.
– och då avser jag inte den undermåliga svenskan
Nu är det nämligen så här, att den här tanten kommer aldrig mer att vara i stånd att ha ett heltidsarbete. Den här tanten skulle vara mäkta nöjd om hon uppnådde en sån kapacitet att hon klarar av ett arbete på deltid. Den här tanten har smällt in i väggen en gång för mycket, har bestående, kognitiva men av en borreliainfektion, har artros och sannolik psoriasisentesit och vill helt enkelt inte jobba heltid mera. Så att ens försöka arbetspröva till heltid är a waste of time.
Men enligt Alandia Pensionsförsäkringars sätt att se på saken har man inget värde för dem om man inte jobbar heltid. Förklaringen torde vara enkel. På en heltidsanställd håvar man in mycket mer i arbetspensionspremier än på en deltidare, så intresset för att rehabilitera en kund tillbaka till något annat än heltid är förstås lika med noll. Det här resonemanget finner jag högst märkligt. Även om premieintäkten blir lägre, så är det ju trots allt en intäkt, icke sant?
*ruskar förundrad på huvudet*
Fast under de sistlidna snart fem åren (!) har jag ju gång på gång fått kvitto på att varken humanism eller logik är särskilt utmärkande drag hos nämnda bolag. Och jag har sagt det förut, men säger det mer än gärna igen: det finns få saker i Livet jag ångrar lika djupt, som de tillfällen jag var så urbota blåögt korkad, att jag helt av egen, fri vilja tecknade någon som helst försäkring i den här åländska försäkringskoncernen.
Att systerbolaget, Liv-Alandia, duckande bakom försäkringsjättens Aktia breda ryggtavla, samtidigt fortsätter att neka mig premiebefrielse på min individuella pensionsförsäkring var inte annat än väntat. Det är ju samma, feta börs det handlar om i slutändan.
Men jag har ju vinbärslikör på kommande, egenodlad basilika att piffa upp tråkmaten med, ett fång lysande, gula solhattar utanför Glaspalatset och, sedan imorse, en burk sylt på vita vinbär till vintern! Så fu*k you, alla försäkringsbolag! Så länge jag kan finna glädje i såna här enkla småsaker kommer jag inte att sluta slåss mot er!
