DEN DÄR RIKTIGT högsommarvärmen är inte alls här just nu. Fast lika bra är väl det, när sisyfosarbetet med att hålla grusplaner och -gångar fria från ogräs är aktuellt? Det är vackert med grus på gården. Det går bra fem-sex år. Men sen. Sen är det som hela universums samlade ogräsfrön gror samtidigt.
Jag borde ha underhållskrattat alla tidigare år, för det här är ett jobb som varken min inflammerade ländrygg, mina sjuka fossingar eller de förbannade artrotiska tummarna uppskattar så där över hövan :o/
![]()
Det blir många pauser. Och igår använde jag en del av dem till att ikläda mig rollen som Den Barmhärtiga Samariten. Vid två tillfällen agerade jag hundsjukvårdare, när det måste bytas bandage på lilla Skrotten. En djup reva i ena ljumsken är inget enkelt ställe att lägga om på en motsträvig patient försedd med fyra ben och en svans. Två händer räcker inte alls och fyra är fortfarande ett par för lite. Men med hjälp av en stor badhandduk virad runt framvagnen på jycken går det hjälpligt.
Förutom detta inhopp i veterinäryrket har jag och Röda Faran räddat en turistande finländare i nöd. Mitt som jag svettig och dammig stod och hackade i mitt grus dök det upp en man dragande på en kärra, av den sort man som besökare i någondera av stadens två gästhamnar får låna gratis för att förenkla provianteringen.
Plötsligt stod han bara där. Med en fladdrande karta i ett stadigt grepp och ett uttryck av höggradig förvirring i nunan. Jag studerade honom en stund. Sen hojtade jag: Kan jag hjälpa dig med något? Do you need any help? Ja, ni vet, det är lika bra att vara internationell i såna här sammanhang, när det är högst osäkert om personen ifråga talar swahili eller rumänska till vardags.
På vils var han, som vi säger här på ön, och i behov av vägvisning. Gått en låång omväg hade han också och var låångt ifrån framme vid sitt mål. Så jag, för dagen uppfylld av ett övermått av välvilja mot min nästa, förbarmade mig över stackaren. Med dragkärran i skuffen och karln i passagerarsätet bad jag en stilla bön att Röda Faran skulle hålla ihop och sen skruttibangbangade jag honom dit han var på väg.
Gud välsigne dig! sa han, när vi skakade tass innan vi skildes åt. Och tja, det kändes ju rätt okej med denna välmenande tillönskning, även om jag inte för ett ögonblick tror på densamme. Det jag tror på är att hjälpa andra när man kan. Det är mer begripligt och ger ett påtagligt snabbare resultat.
Jag borde ha underhållskrattat alla tidigare år, för det här är ett jobb som varken min inflammerade ländrygg, mina sjuka fossingar eller de förbannade artrotiska tummarna uppskattar så där över hövan :o/
Det blir många pauser. Och igår använde jag en del av dem till att ikläda mig rollen som Den Barmhärtiga Samariten. Vid två tillfällen agerade jag hundsjukvårdare, när det måste bytas bandage på lilla Skrotten. En djup reva i ena ljumsken är inget enkelt ställe att lägga om på en motsträvig patient försedd med fyra ben och en svans. Två händer räcker inte alls och fyra är fortfarande ett par för lite. Men med hjälp av en stor badhandduk virad runt framvagnen på jycken går det hjälpligt.
Förutom detta inhopp i veterinäryrket har jag och Röda Faran räddat en turistande finländare i nöd. Mitt som jag svettig och dammig stod och hackade i mitt grus dök det upp en man dragande på en kärra, av den sort man som besökare i någondera av stadens två gästhamnar får låna gratis för att förenkla provianteringen.
Plötsligt stod han bara där. Med en fladdrande karta i ett stadigt grepp och ett uttryck av höggradig förvirring i nunan. Jag studerade honom en stund. Sen hojtade jag: Kan jag hjälpa dig med något? Do you need any help? Ja, ni vet, det är lika bra att vara internationell i såna här sammanhang, när det är högst osäkert om personen ifråga talar swahili eller rumänska till vardags.
På vils var han, som vi säger här på ön, och i behov av vägvisning. Gått en låång omväg hade han också och var låångt ifrån framme vid sitt mål. Så jag, för dagen uppfylld av ett övermått av välvilja mot min nästa, förbarmade mig över stackaren. Med dragkärran i skuffen och karln i passagerarsätet bad jag en stilla bön att Röda Faran skulle hålla ihop och sen skruttibangbangade jag honom dit han var på väg.
Gud välsigne dig! sa han, när vi skakade tass innan vi skildes åt. Och tja, det kändes ju rätt okej med denna välmenande tillönskning, även om jag inte för ett ögonblick tror på densamme. Det jag tror på är att hjälpa andra när man kan. Det är mer begripligt och ger ett påtagligt snabbare resultat.
