TIDEN ÄR KOMMEN för svulstiga buketter, med prästkrage, mattram, daggkåpa, akleja och pioner så fläskiga att de nästan är en bukett var för sig. Stil och elegans får stiga åt sidan en stund för en orgie i sorter, färger och former. Too much of everything kan bli rätt snyggt det med och att färgskalan skär sig med borddukens är en smäll man får ta :o)
![]()
Dagens bästa tid är för närvarande kvällen. När solen så sakteliga sänker sig för natten njuter jag som allra mest av Rucklets trädgård. Den blir liksom väldigt fotogenisk i det dämpade skymningsljuset, med spännande kontraster mellan ljus och skugga.
Här en kombination av blåblå bergklint, violett blodnäva och kadmiumröd alunrot, som inte alls är lika intressant i skarpt dagljus:
![]()
För att inte tala om kamtjatkafetbladet vid foten av min 'Schneewittchen', en gyllenguling som verkligen kommer till sin rätt i kvällningen:
![]()
Och så pionerna, förstås! På dagen känns de ärligt talat mest überfläskiga, men så kommer kvällen ... Jag har så svårt att slita mig från gården den här tiden på året, att jag sällan kommer i säng före en god bit efter midnatt. Grannarna tycker förmodligen att jag är helt bäng i bollen, som ännu runt elvasnåret kan ses krypa runt på styva knän, ivrigt rensande åkerfräken från planteringarna. Men det bjuder jag på. Frikostigt.
![]()
För inte så många dagar sedan lämnade talgoxarnas ungar tryggheten i sin holk på Rucklets östsida. Idag har pilfinkens småttingar gjort detsamma, efter flera timmars ivrigt lockande från mor och far, uppflugna i den intilliggande lönnen. Med korta turer till boet, för att ytterligare heja på premiärflygarna, lyckades de till slut med sin enträgna övertalning.
![]()
![]()
Med ens blev det väldigt tyst på gården, när det hungriga gastandet efter mat från bittida till sent abrupt tog slut. Och när kvällen kommer kan vi allaredan lägga juni till handlingarna. Usch, hörni, så fort det går! I år igen. Det är nästan så man kan gå och bli lite vemodig, trots att vi står på tröskeln till den riktiga högsommaren.
Fast igår fick jag faktiskt sällskap till ett kvällsglas argentiskt! Så här ska sannerligen inte hängas några läppar, även om det inte direkt handlade om att slå klackarna i taket ;o)
Dagens bästa tid är för närvarande kvällen. När solen så sakteliga sänker sig för natten njuter jag som allra mest av Rucklets trädgård. Den blir liksom väldigt fotogenisk i det dämpade skymningsljuset, med spännande kontraster mellan ljus och skugga.
Här en kombination av blåblå bergklint, violett blodnäva och kadmiumröd alunrot, som inte alls är lika intressant i skarpt dagljus:
För att inte tala om kamtjatkafetbladet vid foten av min 'Schneewittchen', en gyllenguling som verkligen kommer till sin rätt i kvällningen:
Och så pionerna, förstås! På dagen känns de ärligt talat mest überfläskiga, men så kommer kvällen ... Jag har så svårt att slita mig från gården den här tiden på året, att jag sällan kommer i säng före en god bit efter midnatt. Grannarna tycker förmodligen att jag är helt bäng i bollen, som ännu runt elvasnåret kan ses krypa runt på styva knän, ivrigt rensande åkerfräken från planteringarna. Men det bjuder jag på. Frikostigt.
För inte så många dagar sedan lämnade talgoxarnas ungar tryggheten i sin holk på Rucklets östsida. Idag har pilfinkens småttingar gjort detsamma, efter flera timmars ivrigt lockande från mor och far, uppflugna i den intilliggande lönnen. Med korta turer till boet, för att ytterligare heja på premiärflygarna, lyckades de till slut med sin enträgna övertalning.
Med ens blev det väldigt tyst på gården, när det hungriga gastandet efter mat från bittida till sent abrupt tog slut. Och när kvällen kommer kan vi allaredan lägga juni till handlingarna. Usch, hörni, så fort det går! I år igen. Det är nästan så man kan gå och bli lite vemodig, trots att vi står på tröskeln till den riktiga högsommaren.
Fast igår fick jag faktiskt sällskap till ett kvällsglas argentiskt! Så här ska sannerligen inte hängas några läppar, även om det inte direkt handlade om att slå klackarna i taket ;o)
