Vi bor på landet

BOR MAN PÅÅland bor man på landet även om man bor i stan. Av­stånden är oftast så korta att utsocknes besökare skrattar på sig när vi ortsbor tycker att vi behöver ta bilen för att ta oss från A till B. Av den anledningen är varken havet eller den riktiga vischan mycket mer än några minuter bort. Någonsin.

Att jag f.n. har ett liv får jag till stor del tacka väninnan S för, hon som bl.a. släpade med mig till Finlands fastland alldeles nyss. Igår gjorde hon ytterligare en humanitär insats, när hon bad mig följa med på en tur norrut på vårt sommar-Åland.

Avsikten var att hälsa på en fantastiskt vigulant och spirituell dam, 70+, som bor i ett litet torp med en därtill hörande mysig trädgård. Det lilla huset ligger precis nästgårds med en av Ålands största mjölk­pro­du­center, som vad det verkar är en man med ett visst mått av humor:


På gården finns i runda slängar 300 kossor och det begriper var och en, att den mängden mjölkstinna damer expedierar man inte för hand. Här är det toppmodernt som gäller. Ett gäng damer släpps in, travar lydigt in i fållorna och ställer sig med rumporna mot diket, där per­so­na­len flinkt kopplar på mjölkmaskinerna. När mjölkningen är klar traskar de nymjölkade lika lydigt ut i andra ändan och lämnar plats för nästa grupp.


I de jättelika stallarna är det rent, prydligt och luktar knappt av ko, mycket tack vare de automatiserade gödselskraporna. Och här finns minsann faciliteter för fruarna: en helautomatisk kliare, som går igång när någon kommer emot borsten. En sån skulle jag också vilja ha när det kliar mitt mellan skulderbladen!


Utanför kostallet står rad efter rad med vad som liknade stora trans­port­bu­rar för ett kompani grand danois på väg till utställning. Men här fanns inga hundar. I varje ”låda” bor en kalv! De har det säkert hur bra som helst, men jag tyckte ändå lite synd om dem. ”Kalv på grön­bete” kan man tydligen stryka från uttrycksförrådet när man är mjölk- och inte köttbonde. Så där frimodigt nyfikna, som jag vant mig vid att kalvar ska vara, var de inte heller.


Nåväl, till trädgården då, som var precis så där mysig som det bara kan bli på riktiga landet i kombo med ett litet, rött hus med vita knutar och glasveranda.

Mängder av gammaldags blomster, däribland ett par-tre sorters nävor jag kunde ha stulit fröplantor av på stående fot, och så en ny bekant­skap med vill ha-varning: ett av ägarinnans nytillskott i form av en rolig variant av löjtnantshjärta, Dicentra 'Burning Hearts'. Eller var det kan­ske fänrikshjärta..? Hm, det får jag visst med ålderns rätt lämna osagt.


Fredagen avslutade jag med ett glas argentinskt rött (Shiraz/Malbec), men – surprise, surprise– något sällskap till det fick jag inte.