I NÄRINGSLIVET TALAR man om hostile takeover när ett företag tar över mot ett annat företags styrelses vilja. Något liknande är på gång på Rucklets gård, föranlett av att jag ännu inte hunnit åtgärda en av punkterna på min oändligt långa att göra-lista: spika upp nubb runt öppningarna till mina holkar. Därmed är fältet fritt för Hacke & Co.
Mer hostile takeover kan jag sannolikt räkna med i rabatterna utanför Glaspalatset. Där sådde jag både pion- och opievallmo ifjol och låt mig säga som så här: de har inte varit direkt ovilliga att fröså sig. Framför allt i rabatten till höger kommer det att bli konkurrens. Vänta bara, så ska ni få se!
Sen kan man ju ägna sig åt hostile takeover med berått mod också. Eftersom jag under maj till dags dato lagt ut mindre än 40 € på mat köpte jag igår, utan en tillstymmelse till samvetsbetänkligheter, det rådhusvin jag velat ha. Tanken är att det ska klättra på mitt stendöda lärkträd och bädda in det i sin grönska. I sitt nuvarande skick är dödträdet ingen lisa för ögat, om ock praktiskt såsom varande holkträd.
På samma gång råkade en klematis kleta sig fast i mina händer också, en 'Mandshurica'. Att den fick flytta till Rucklet tackar jag kunniga väninnan S för, för själv är jag komplett klematisnovis och har hittills inte haft en enda. Då är den här säkert bra att börja med, eftersom den ska klara ända ner till -25°.
S däremot, har inte bara gröna fingrar, hon är grön hela hon, och har planterat sitt exemplar i söderläge i full sol. Min planta hamnade också i söderläge, men i väldigt mycket mer skugga, med stark betoning på väldigt. Av erfarenhet vet jag att vi inte behöver ha vadslagning om vems som kommer att trivas bäst. Men det gör inte så mycket. Jag är mer än nöjd bara mitt exemplar överlever och när jag ljuger gör jag det bara på tisdagar i maj.
På hälsosidan verkar det också handla om hostile takeover, i form av den psoriasis som troligen håller på att ta över mina leder. Efter att jag lyckats etablera kontakt med min koordinatordoktor och redogjort för det kronologiska förloppet sedan 1997 (!) har jag hasta la vista fått remiss till reumatolog, lika hasta la vista tid om en vecka för biopsi från utslaget på armbågarna, och så skriver han:
Sic! säger jag bara.
Det är ju tur att någon läser journalanteckningar, dvs jag själv. Lägger man ihop 1 och 1 och 1 och 1 och ... så kan man faktiskt dra en logisk, hyfsat säker slutsats. Men, som sagt, det förutsätter att man läser vad som skrivits. Och då inte bara det senaste kvartalet, utan kanske åratal bakåt i tiden. Förutfattade meningar om kvinnor i medelåldern ska man inte heller ha. Särskilt inte om den här, för det är jag som givit grumpy old women ett ansikte.
Mer hostile takeover kan jag sannolikt räkna med i rabatterna utanför Glaspalatset. Där sådde jag både pion- och opievallmo ifjol och låt mig säga som så här: de har inte varit direkt ovilliga att fröså sig. Framför allt i rabatten till höger kommer det att bli konkurrens. Vänta bara, så ska ni få se!
Sen kan man ju ägna sig åt hostile takeover med berått mod också. Eftersom jag under maj till dags dato lagt ut mindre än 40 € på mat köpte jag igår, utan en tillstymmelse till samvetsbetänkligheter, det rådhusvin jag velat ha. Tanken är att det ska klättra på mitt stendöda lärkträd och bädda in det i sin grönska. I sitt nuvarande skick är dödträdet ingen lisa för ögat, om ock praktiskt såsom varande holkträd.
På samma gång råkade en klematis kleta sig fast i mina händer också, en 'Mandshurica'. Att den fick flytta till Rucklet tackar jag kunniga väninnan S för, för själv är jag komplett klematisnovis och har hittills inte haft en enda. Då är den här säkert bra att börja med, eftersom den ska klara ända ner till -25°.
S däremot, har inte bara gröna fingrar, hon är grön hela hon, och har planterat sitt exemplar i söderläge i full sol. Min planta hamnade också i söderläge, men i väldigt mycket mer skugga, med stark betoning på väldigt. Av erfarenhet vet jag att vi inte behöver ha vadslagning om vems som kommer att trivas bäst. Men det gör inte så mycket. Jag är mer än nöjd bara mitt exemplar överlever och när jag ljuger gör jag det bara på tisdagar i maj.
På hälsosidan verkar det också handla om hostile takeover, i form av den psoriasis som troligen håller på att ta över mina leder. Efter att jag lyckats etablera kontakt med min koordinatordoktor och redogjort för det kronologiska förloppet sedan 1997 (!) har jag hasta la vista fått remiss till reumatolog, lika hasta la vista tid om en vecka för biopsi från utslaget på armbågarna, och så skriver han:
»Det kan mycket väl vara psoriasis som du har. Psoriasisartrit hör till spondylartropatierna där bl.a. perifera leder och muskelfästen kan angripas. Om du har hudlesionerökar sannolikheten för diagnosen.»
Sic! säger jag bara.
Det är ju tur att någon läser journalanteckningar, dvs jag själv. Lägger man ihop 1 och 1 och 1 och 1 och ... så kan man faktiskt dra en logisk, hyfsat säker slutsats. Men, som sagt, det förutsätter att man läser vad som skrivits. Och då inte bara det senaste kvartalet, utan kanske åratal bakåt i tiden. Förutfattade meningar om kvinnor i medelåldern ska man inte heller ha. Särskilt inte om den här, för det är jag som givit grumpy old women ett ansikte.