Quantcast
Channel: Ruckelhäxan Stjärnkraft
Mark channel Not-Safe-For-Work? cancel confirm NSFW Votes: (0 votes)
Are you the publisher? Claim or contact us about this channel.
0

”Varde ljus.” Eller åtminstone en glimt av det.

0
0
MAN HAR SÅ roligt som man gör sig, det är då ett som är säkert. Så nu får jag allt mobilisera ett krafttag och sega mig upp ur gropen igen. För hur mångte gången i ordning det vet jag inte, men upp ska jag!

Dessvärre är det så, att för var gång jag glider ner i dyn verkar jag för­lora ytterligare en liten bit av min ork att finnas där för andra. Det gillar jag inte, men får väl så vackert lov att konstatera, att åt den sa­ken är det inte mycket att göra. Min mentala septiktank är redan så proppfull av egen sk-t att locket inte längre hålls på, för här på bloggen är det ju, som ni märkt, ”översvämning” mest hela tiden :o/

Slutsats 1: jag mäktar inte längre med att engagera mig i andras elän­den.

Slutsats 2: min tid som inkännande lyssnare/gratiscoach/amatör­ku­ra­tor lider mot sitt slut.

Slutsats 3: jag har således blivit en sämre medmänniska.

Otrevliga insikter, alla tre. Men vad gör man, när det är tveksamt om den lilla energi som finns kvar ens räcker för att neutralisera ens egen negativitet? Har man någon form av överlevandsinstinkt i behåll och tagit till sig åtminstone en smula av KBT-terapins grunder, då ska man i förs­ta rummet se till sig själv och sin egen familj. Tough shit, men inte des­to mindre en sanning.

Jag gör härmed ett nytt ryck att se Livet – mitt liv – från den ljusa si­dan, och en liten ljuspunkt – inte mycket ljusstarkare än en gammal­dags, fläm­tande femtonwattare – var idén jag fick häromdagen.

För ett par veckor sedan kom jag över några helt gröna och omogna papayafrukter, som av någon konstig anledning sorterats bort från fruktdisken. De fick ligga i vindstrappan i mörker och lagom sval tem­pe­ratur tills de visade tecken på att mogna. En hamnade sedan i en föga kontroversiell fruktsallad, men en annan skar jag ner och ”marinerade” en stund i saften från en halv citron innan den serverades som till­be­hör till kyckling med currysås. Jamen hallå, så gott!

Testa, för sjutton, som ett fräscht och annorlunda alternativ till de evin­nerliga morötterna. Men glöm inte citronsaften! Eller ta lime eller apelsin istället, om ni föredrar dessa smaker. Papaya behöver näm­li­gen lite syra för att smaken ska framträda.


Det var det. Nu ska jag sätta virknålen i de nio sista blomrutorna. Sen är filten färdig för kantvirkeri. Detär en ljuspunkt i en annars mörklagd tillvaro!

Årgångsdricka

0
0
JAG HITTADE EN halvlitersburk årgångsjordgubbar i frysen igår, från skörden 2011. På ett fat i köket låg en ensam och övergiven banan, klädd i bruna överdragskläder. Något av en årgångsbanan. Men av­klädd var den i prima skick, så man ska inte låta skenet bedra.

Kombinerar man dessa två med en slurk apelsinjuice och några deci­liter naturell yoghurt får man sig en cocktail som heter duga, utan risk för kopparslagare morgonen efter. Lördagsgodis i flytande form om man så vill, ”utan tillsatt socker”.


Laddade med denna vitaminbomb spenderade jag och Lilla A lördag­kvällen i soffan framför tv:n, och jag förundrades ännu en gång över hur vansinnigt tunt om sevärda program det är just på lördagar. Mer­parten av tiden tittade vi därför på konståkning. Men vad gör man, när det verkar som att det enda övriga som erbjuds är en n:te repris av ”Bridget Jones dagbok”?

Fast ”Stjärnorna på slottet” med Robert Gustavsson i centrum var för­stås rätt intressant. Och bara man skrapar lite på ytan har de allra flesta människor ett oanat djup och nattsvarta stunder i sin levnads his­toria. Det är mycket en liten människa ska genomlida här i Livet, och få, väl­digt få, är förskonade från allt ont.

Tål att tänka på – och att minnas.

Om att inte tänka efter före

0
0
MITT BLOMRUTIGA FILTPROJEKTär på slutrakan. Kantbården av två stolpvarv är vir­kad och längs långsidorna har jag avslutat med fasta maskor baklänges, för att få en kant som påminner om den på en vävd matta. Med detta gjort fick jag en idé, som just då tycktes strålande: jag skulle naturligtvis tvinna frans längs kortsidorna, för att ytterligare förstärka intrycket av vävning!

Och jag satte igång.

Vinda-vinda-vinda garn runt dubbla bitar av kartong, klippa-klippa-klippa hundratals garnstumpar av lämplig längd och så tvinna-tvinna-knyta frans efter frans ... efter frans ... efter frans.

Det går inte fort. Det är hur tråkigt som helst. Men resultatet blir gans­ka tjusigt, så det må väl vara mödan värt. Fast att tänka efter före skulle inte ha varit så dumt.


Nåväl, nu är det bara c. 220 fransar till att tvinna, sen är det dags för detta års första ”Ta-daa!” Förhoppningsvis inte det sista.
 

Torka!

0
0
DET GÄLLER ATT ta tillfällena i akt när de kommer och bortse från att behovet kanske inte finns precis då, men att det säkert dyker upp i framtiden. Som när det mer eller mindre regelmässigt erbjuds billig frukt eller prisvärt grönt i butiken.

Igår fick jag t.ex. tag på jättefina aprikoser, som i vanlig, god ordning hamnat i ”billiga lådan” när de äntligen mognat. Urkärnade och ned­skurna till mindre klyftor fick de över natten åka in i ugnen på 50° och med luckan lite, lite på glänt.


Vackra blir de inte, men de är garanterat osvavlade och kommer att smaka supergott i kommande matbröd.


Samtidigt fyndade jag tre ekologiska purjolökar, som fick en sväng i ugnen de med. En skulle jag kanske kunnat behålla i kylen, men inte tre. Särskilt inte som Lilla A bor hos sin pappa för tillfället. Torkad purjo är praktiskt som bara den när det är soppkok på gång. I med en näve i kastrullen bara, sen är det klart.


Det om den husmoderliga gårdagen. Dagen idag ska jag ägna åt att klura ut hur jag ska lyckas med konststycket att spänna en hel, stor filt och få den ångad till sin rätta form – och träffa en doktor igen *suck!*

Men innan jag tar itu med detta vill jag passa på att kasta in en stooor bukett rosor till poesipärlan Gunilla, som i dagens nummer av Nya Åland blev uppmärksammad på ett så himla trevligt och positivt sätt. STORT GRATTIS, Gunilla!!

Hur många sjuka känner till det här, när syn­bar­li­gen inte ens den som ska ge vården gör det?!

0
0
 
 
 
Den kompletta, åländska lagsamlingen hittar du HÄR.

Och ett är helt säkert: vårt åländska arbetspensionsbolag, Pensions-Alandia, har inte heller de haft pejl på saken, eftersom de inte i något skede av behandlingen att mitt pensionsärende har hänvisat till ovan citerade lagrum när de frisvurit sig själva från allt ansvar.

Vore det inte så erbarmligt inkompetent skulle det vara rent ut skratt­retande, eftersom de som åtnjuter finansinspektionens fulla för­troen­de att förvalta våra pensionspengar med andra ord inte ens tycks vara inlästa på aktuell lagstiftning. Det är ju för fan lika förtroendeingivande som att till­sätta en femteklassist som chef för riksbanken.

Stunden är kommen!

0
0
 
 

Japp, det är dags för ännu ett ”Ta-daa!” Min blommiga, färggranna, vir­kade filt är färdig, med franskanter och allt. Och tro mig, jag kommer inte att tvinna en frans till på rätt så länge ;o)

O yes, it’s time for yet another “Ta-daah!” My flowery, colourful cro­chet­ed afghan is finished, fringes and all. And believe you me, I will not be twisting another fringe for quite some time ;o)

Prototypiskt

0
0
KNAPPT HINNER VIRKNÅLEN kallna efter ett slutfört arbete innan jag kastar mig över något nytt. Den här gången något helt nytt.

Häromdagen när jag bläddrade i en tidning fick jag ögonen på en vir­kad snöflinga och strax kravlade en nykläckt idé ut ur det bildliga ska­let. Som om det inte skulle räcka med snö för den här vintern tycker ni kanske? Men nej, den här prototypen bara måste jag göra och den blir för övrigt inte vit.

Den kommer att bestå av olika modeller av flingor och jag har allt mer börjat använda mig av schematiska diagram istället för att försöka skriva ner arbetsgången i text­form. Så här får ni ett sånt diagram att öva på och sucka inte, för det är faktiskt lättare än det ser ut att virka efter diagram :o)

Börja vid pilen och läs schemat motsols, varv efter varv. Om du klickar på bilden öppnas den i större format i ett nytt fönster.


Steget från snöflingor till stjärnor är i min värld inte långt, men jag vet inte riktigt vad det är som fascinerar mig med båda. Antagligen är det den geometriska harmonin. Tyvärr är mitt lager av mobiler med pap­pers­stjärnor numera tomt så när som på en enda. Den behåller jag själv. I alla fall tills vidare.


Och på tal om stjärnor, så ska jag idag försöka mig på att fixa en föns­terlampskärm av en sån där veckad takplafond i vit plast, ni vet. Jag har haft en sån i hallen, men av någon anledning vill inte skärmen hål­las kvar på armaturen och nu har jag tröttnat på att sätta tillbaka den igen och igen och igen. Nu ska den få nytt liv som ersättare för ad­vents­stjärnan, som fortfarande hänger kvar i köksfönstret.

Men först blir det kaffe!

En av mina bättre! Idéer alltså.

0
0
UPPGRADERINGEN AV MIN gamla, veckade takplafond lyckades över förväntan. Jag kapade helt enkelt åt mig strax under hälften av pla­fondens omkrets, slog hål i varje vikning c. 2,5 cm från övre kanten, limmade ihop skärmen igen och trädde den över armaturen till min adventsstjärna.

Med hjälp av en snörstump dragen genom hålen och avslutat med en nätt rosett hålls den nya skärmen på plats och jag har fått en ny lam­pa till en kostnad av endast en stunds arbete. Not bad, huh? Det här var faktiskt en av mina bättre idéer på länge :o)



Bland alla övriga idéer som i överljudsfart susar runt bland mina över­belastade neuroner har det dykt upp en till. En sån som sitter och knackar på skallbenet med en irriterande envishet och inte vill släppa greppet om hammaren.

Jaha, vad har hon nu fått för sig? är det kanske någon som undrar. Jo, förstår ni, så här är det. Jag skulle vilja ge mera liv åt Solveig och hur gör man det på bästa sätt? Enkelt! Genom att göra en ljudbok av hen­nes bravader, förstås! Men hur detta ska gå till har jag ingen aaning om. Min erfarenhet av sånt är lika med noll.

Däremot säger mig min erfarenhet att det kostar en hög med pengar, även om jag inte har ett hum om vilket omfång denna hög kan tänkas ha. Fast pengarna är nog inte mitt största bekymmer. Det svåraste blir nog att hitta rätt uppläsare – och att den man vill ha är villig att åta sig jobbet. Helst utan att skinna en på allt man äger och har.

Ett namn som ploppat upp är Ann-Christine Karlsson, till vardags pro­gramledare och producent vid Ålands Radio, men även aktiv och pre­mierad amatörskådespelare. Hennes röst har jag alltid gillat. Ska jag månntro mejla henne en liten propå..?

Ja, vad tycker ni, skulle Solveig vara förtjänt av en plats i ljud­boks­bib­lioteket? Kommentera gärna!

Bra å ha?

0
0
JODÅ, DET KOMMER säkert till användning, mitt loppisfynd från igår. Förr eller senare, för så brukar det vara med såna här grejor.

Kanske det rentav finns nån därute som har erfarenheter av en sån här ma­nick? Själv har jag varken sett eller provat förut, så det här ska bli intressant :o)

Jodå, bra å ha!

0
0
MIN NYA FRANSYSKAär provkörd och har befunnits fungera över förväntan. Jag har allaredan en del idéer om vad jag ska kunna an­vän­da de här hemstickade snoddarna till, men eftersom jag ska ut och gunga på böljan den blå idag får testandet anstå en stund.


Morgondagen bjuder på laboratorie- och läkarbesök vid Åbo univer­si­tets centralsjukhus. Gud give, att den infektionsläkare jag ska träffa ska få någon rätsida på hela neuroborreliosröran! Wish me luck!

Om att ta sig över ån efter vatten

0
0
SÅ SENT SOM i november tryckte jag i mig en tre veckor lång, heavy duty amoxi­cil­lin­kur pga verifierad sekundär neuroborrelios. Dödfött projekt från början, pga fel typ av antibiotikum, om någon frågat mig. Men ingen känner sin egen hälsa sämre än patienten själv, så inte blev jag tillfrågad. Ingen lyssnade heller när jag försökte framföra avvikande åsikt.

Nåväl, i december var jag på en second opinion-konsultation hos endo­krinolog i Åbo och blev då, på grund av samma borreliainfektion, per omgående re­mitterad vidare till kollegorna på infektionskliniken. Ja, den i Åbo alltså.

Igår förflyttade jag mig därför ännu en långväga gång över ”ån” för en specialistkonsultation. Och guess what? Jag har fått en remiss! Till ...

*trumvirvel för att höja spänningen*

... Ålands hälso- och sjukvård, för en heavy, heavy duty, några veckor lång, intravenös anti­bio­ti­ka­be­hand­ling med ceftriaxon.

Blir man trött eller blir man trött..?

Denna behandling kommer med god tur att påbörjas ”bara” 7 år och 7 månader efter att jag vid ett akut läkarbesök fick diagnosen ”An­sträng­nings- eller utmattningsutlöst huvudvärk” och skickades hem med ordinationen Burana + Panadol.

Blir man trött eller blir man tröööööööööööööööööööött?!

Retorisk fråga.

Man blir
TRÖTT!!

Och jävligt förbannad.

Relationer

0
0
MIN RESA TILLÅbo i förrgår företog jag med Viking Lines nya fartyg, m/s Vi­king Grace. Den överväldigande majoriteten medresenärer var finsk­språ­kig, så till ombordunderhållningen hörde ett antal olika ut­tals­va­rianter av fartygsnamnet.

Somliga fick det rätt, dvs [Grejs]. Andra valde [Grase] med kort a. Men det roligaste, alla kategorier, var ändå [Kreiz]. Här är orsaken till min munterhet:


Hahaha! Typ. Och passande, för logistiskt är hon nog den märkligaste passagerarfärja jag hittills trampat heltäckningsmatta på. Rena ga­len­ska­pen är dessutom de s.k. sjöpriserna ombord. För vad tycks om 2,20 € för en liten mugg automatkaffe? Må vara att det ingår påtår, förutsatt att denna pytsas i inom en timme. Men hallå, 2,20 €??

Mackan, som enligt lappen på hyllkanten skulle vara vegetarisk, var in­te heller den någon källa till glädje. Dyr var den (4,50 €) och definitivt inte nylagad. Fyllningen bestod av ett salladsblad, två gurkskivor och en hög blöt svampsallad.

Det sistnämnda medförde att brödets undersida var en enda soggy gegga, som i kombination med den totalt krydd­befriade svampröran gjorde hela anrättningen riktigt oaptitlig. Ja, snudd på äcklig. Och no­tera då, att jag normalt inte är kinkig med maten.


Dagen därpå, dvs igår, fikade väninnan A och jag på stan i Åbo. På ett tjusigt centrumfik, mitt i smeten. En balja riktigt bryggkaffe – och då menar jag balja, av formatet ”säg till om ni önskar en frälsarkrans till kaffet” – betingade 2,50 €. På land! I en storstad! Mitt i centrum! Vi­king Lines blaskkopp är med andra ord endast 12 % billigare, så kan man verkligen kalla det för taxfreepris när mervärdesskatten iland är 14 %..?

Och ställer man koppen kaffe för 2,20 € i relation till att jag i Åbo kun­de förse mig med 50-grams garnnystan merino ull för 2,32 €/st ter sig ”sjöpriset” ännu mer skrattretande.



Ur led är tiden. Och prisnivån i samhället har gått käpprätt åt helvete. Men, men, tell me something I did’t already know.

En skärva hopp

0
0

KANSKE FRÅN OCH med nästa vecka? Om jag har tur, alltså. Men med sånt har det varit lite magert på sistone, så egentligen gör jag mig inga för­hopp­ningar.

Samtidigt är jag väl införstådd med att jag inte på något som helst sätt är unik när det gäller att inte få korrekt diagnos och adekvat be­handling i tid, innan skadan har hunnit bli för stor och permanent. Klicka HÄR för att ta del av en annan av alla tusentals lika jävliga his­torier.

Idag snurrar och gungar hela världen igen, det pirrar och porlar i hela ryggmuskulaturen och jag fryser som en skabbig hund.

Idag gör jag inte många knop.

Är du kräsmagad? Vänd om!

0
0
PÅ ÅBO UNIVERSITETS centralsjukhus går det undan minsann! Jag besökte läkare i måndags kl. 11:00. Med posten igår kom anteck­ning­en från besöket, färdigt översatt från finska till svenska! Inte var det kort heller, en hel A4:a.

Ur innehållet:

”Man berättade för patienten att symtomen t.o.m. kan öka i bör­jan av behandlingen [med ceftriaxon].”

Jippi, liksom ...

”Man berättade också att det är mycket osäkert om alla symtom försvinner under behandlingen och i vilket fall som helst så kommer behandlingsresponsen långsamt under flera månader.”

Just så, ja :o/

”Man kan dock inte med säkerhet säga att minnesstörningarna och koncentrationssvårigheterna skulle bero på borrelia, således re­kommenderas att patienten ännu under detta år får tid till kont­roll hos neurolog på Ålands centralsjukhus. Likaså skrivs remiss till hudläkare på Ålands centralsjukhus.”

Jahapp. Here we go again. Hudläkarremissen kommer sig av det märk­liga eksem jag har fläckvis här och där på kroppen; handleder, under­armar, armveck, knäveck och på låren. Tidigare visat för både den ena och den andra läkaren här på ön, men med responsen: ”Jaså, jaha?”

Somliga av fläckarna kliar, andra inte. Somliga är runda, nästan helt cirkelformade, andra inte. Min egen okvalificerade gissning är att de, direkt eller indirekt, hänger ihop med borreliosen, precis som så många av mina övriga kufiska ”åkommor”.


Gud, så roligt att jag alltid har trevliga saker att berätta numera ... *ironisk*

Om när en mamma blir lite trött

0
0
I BÖRJAN AV juni i år går Lilla A ut grundskolan. Inför examen håller hon i textilslöjden på att egenhändigt, mycket omsorgsfullt sy en jätte­söt s.k. corsageklänning, den på bilden här under. Elegant som bara den av vit duchesse, tyll och med pärlband som dekor längs midje­söm­marna.

Men så var det skor då, det evinnerliga problemet. I just det här fallet är det inte riktigt okej med Converse, oavsett kulör.

Bland det värsta jag vet är att se valpiga femton-sextonåringar vingla omkring i skyhöga klackar, med en gångstil som snarast påminner om den hos en anka iförd Pampers byxblöjor fulla av ett rejält lass. Att gå på högklackat är en konst, en svår konst, som få vanliga, dödliga be­mäst­rar. I tidigare nämnda åldersgrupp återfinner man inte många, hur gärna de än vill tro det själva.

Därför blev jag så himla glad när jag på min stamloppis idag bok­stav­ligt talat snubblade över ett par helt oanvända, vita skor av balle­ri­na­typ men med liten klack. På prislappen står det 6 €, vilket är bra myck­et mindre än nypriset hos Skopunkten, där de just nu står att finna under rubriken ”Nyinkommet”.


Men tro inte att de får godkänt. Nädå. Så nu överväger jag helt all­var­ligt att printa ut ett avtal, i vilket det kommer att stå att jag fritas från allt ansvar för att paniklösa skosituationen dagarna före (eller samma dag) examen ska gå av stapeln. Det ska hon baskemej få under­teck­na, om min förmånliga, lättvindiga och absolut perfekta skolösning inte accepteras.

Japp, den sortens morsa är jag, och det står jag för så länge som det är jag som står för fiolerna. Men vad tycker ni andra? Skulle inte de här skorna passa alldeles underbart till en klän­ning som denna, buren av en sextonåring..?

***

På måndag börjar den intravenösa antibiotikabehandlingen. Efter det blir jag kanske en trevligare människa igen. Men på skofronten ändrar jag mig icke ;o)

En och annan tanke om omtanke

0
0
DET FINNS FÖRMODLIGEN inte någon effektivare metod för att skilja agnar från vete än att befinna sig i en livskris av någon form. Sorg, skilsmässa, sjukdom – eller en oturlig combo av flera saker samtidigt – det är i stunder som dessa man får en glimt av under vilka ytor det döljer sig äkta medmänsklighet.

Det är inga stora gester som behövs, tvärtom. Det kan vara alldeles tillräckligt att bara lyssna en stund. Aktivt och närvarande, utan att den uttråkade blicken förlorar sig i fjärran och tankarna med all tyd­lighet befinner sig på annat håll.

För mig, som lever ensam och på mer än två decennier inte ens haft arbetskamrater att ”surra med”, är det­ta lika med guld. Alla har vi ett mer eller mindre uttalat behov av att prata av oss. Men visst är det så, att långt ifrån alla besitter förmågan att låta även andra komma till tals?


Omtanke om sin nästa kan, som bekant, vara något så enkelt som ett knippe tulpaner, ”bara för att” och utan någon bakomliggande agen­da. Eller att skänka bort något man själv inte har någon nytta av, men som man tror kan komma någon annan till glädje eller hjälp. Ja, egent­ligen vilken liten, oväntad handling som helst, som ett tecken på att man förstår att Livet är i en besvärlig fas.

In real lifeär ni några stycken som stolta kan lyfta på era svansar, och eftersom ni själva vet vilka ni är är det onödigt att räkna upp er. Men tack, tack i himlen, för att ni finns! Och tack även till alla er som kom­mer på besök hit till bloggen och delar med er av er klokskap och hu­mor! Ni har faktiskt givit mig anledning att mynta ett helt nytt begrepp:

VE, Virtuell Empati ... minst lika god som en ann’!

För eget vidkommande tror jag – nej, jag vet– att jag alltid ”funnits där” när Livet krisat för andra. Otaliga är vid det här laget antalet sor­ger, sjukdomar och separationer jag varit med om, förutom mina egna. Ändå är det först nu, vid 50+, som jag förstått att det är på de mest oväntade håll man finner fritt flödande, empatiska ådror och ytterst sällan där man i sin enfald utgått från att de ska forsa fram.

Tyvärr verkar det som jag själv har gått i sin. Just nu förmår jag nätt och jämt hålla mig själv och Lilla A flytande. Det råder kort och gott katastrofal orktorka.

”Nej då, det behövs inte!”

0
0
”Ska jag sicksacka delarna?” frågade Lilla A sin textilslöjdslärare, in­nan hon satte igång med att sy ihop sin corsageklänning. En klänning vars materialkostnad överstiger 64 €, varav endast 30 € bekostats av sko­lan. ”Nej då, det behövs inte!” svarade läraren.

”Förlåt nu, men hursa?!” säger jag.


Varken delarna till ovanklänningen, i duchesse och tyll, eller de i foder­klänningen har med andra ord blivit överkastade innan de sytts ihop, för hur skulle Lilla A veta? Säger läraren att det inte behövs, ja, då be­hövs det inte.

Veckoslutet har så att säga varit räddat, för här har överkastats söm­mar. I efterskott, för hand. Fatta hur tidsödande det är!

*suck!*

Som grädde på sömnadsmoset är det foderklänningens passform som i undervisningen, under lärarens överinseende, noga provats in. Vack­ert så, men en provning här hem­mavid gav vid handen att den riktiga klänningen hade hela 12 cm för mycket vidd i livstycket. Tolv!!

*suck!*

Jag som avskyr att sy. Sär­skilt nuförtiden, när ett nålsöga behöver en diameter i klass med en hularing för att jag ska lyckas få i tråden :o/

Men helgens aktivitet har så att säga varit given. Fast inte överdrivet kul. Hoppas ni haft roligare saker för er.

Men varför gnäller jag egentligen? Det kunde ha varit värre. Mycket värre. Det kunde ha varit en långärmad långklänning, med en kjoldel konstruerad av åtta våder. Typ.

MÖNSTER >”Blomrutor”

0
0
PÅ BEGÄRAN: VIRKSCHEMA till de blommiga rutor jag använt till det senaste av mina filtprojekt. Schemat läses från mitten och utåt i mot­sols riktning.



Din allra första ruta virkar du helt färdig, alla sju varv.

Fullspikat schema

0
0
 

TWO DOWN, NINETEEN to go, så nu sticker jag strax iväg på en liten morgoncocktail. Noterar att jag missade att det igår var fastlagstisdag, eller fettisdag som man säger i Sverige. Attans! Men det ska väl gå bra att klämma en bulle i efterskott..?

Igår fick jag förresten en riktigt glad överraskning i form av ett tele­fon­samtal från en för mig okänd läsare, som slog en sig­nal bara för att berätta att hon tycker att boken min är jättekul. Å, så glad jag blir! Och himlars, vad jag skulle vilja få tillbaka ork och tid för att sätta igång med uppföljaren ...

@!§$ fästingar!

Men framför allt:

@!§$¤&!£%}$&¤ Pensions-Alandia, som ödelagt hela min och Lilla A:s tillvaro!!

0
0
TILL INGEN NÄMND, men heller ingen glömd!