PÅ VISSA OMRÅDEN har jag, precis som de allra flesta, ett alldeles excellent självförtroende. Det är liksom något av en självklarhet, när det gäller saker man vet med sig om att vara bra på. Men sedan finns det ju gott om annat, där man känner att man är ute på de välkända sju famnarna djupt vatten; t.ex. då man gör något för första gången och inte har en pastellblå aning om hur resultatet ska bli, hur det ska tas emot av andra.
Som när jag utan nämnvärd eftertanke inhandlade en hyfsad
bordsmikrofon, ljudisolerade Lilla A:s sovrum så gott det gick, laddade ner ljudredigeringsprogrammet
Audacity och glatt gav mig i kast med att läsa in
60+ och singel själv, väl medveten om hur illa jag alltid tyckt om min egen röst och utan någon som helst erfarenhet varken av inspelningsteknik eller ljudredigering.
Många, många timmars högläsande senare och efter ännu fler timmar framför det digitala redigeringsbordet var filerna äntligen klara och resten är historia. Den strömmande ljudboken har, till min häpnad, blivit en riktigt populär biblioteksbok och särskilt varm om hjärtat blir jag, romandebutanten och den glada inläsningsamatören, när för mig okända lyssnare har så här gott att säga om resultatet:
Tack, Kia! Kanske jag trots allt måste överväga att läsa in min senaste bok också,
YOLO [man lever bara en gång], medan jag inväntar inspirationen att ta mig an Solveigs fortsatta öden och äventyr? YOLO som ljudbok fanns inte med i planerna, men jag är ju kvinna! Därmed har jag fullt mandat att ändra mig ;o)
Något tilltryck av 60+ som riktig bok fanns inte heller med i planerna, så det var ju lite synd att det förlagsavtal jag erbjöds inte var ett sådant man tackar ja till om man har hjärnan ansluten till resten av kroppen. Jag tror nämligen att tant Solveig hade hittat fram till många läsare den vägen. Nej, förresten, jag
vet att hon hade gjort det! Det finns ju liksom kvitto på det, i och med
hur väl e- och ljudboken gjort ifrån sig, helt utan förlagsmarknadsföring.
Men, va’ fan! Lätt fånget, lätt förgånget, heter det ju. Jag får väl, som jag konstaterat tidigare, sälja filmrättigheterna istället. Hallå, Felix Herngren, varför hör du aldrig av dig?! Haha!
