Quantcast
Channel: Ruckelhäxan Stjärnkraft
Viewing all 734 articles
Browse latest View live

Sensommarnews

0
0
IMORGON ÄR DET sjusovardagen och enligt den finländska al­ma­nack­an tillika min, dotterns och hennes mor­mors, salig i åminnelse, namns­dag. Men sjusov, det gjorde jag med besked idag! Efter att ha vaknat första gång­en vid halv sex vände jag mig på andra sidan och lyckades för­vånansvärt nog somna om. Nästa gång jag slog upp mina grusiga vi­sade klockan på strax före tio!!

Kanske berodde det här oväntade sömnbehovet på gårdagens grä­vande i en för den här sommaren osedvanlig smällhetta? En liten, liten ny rabattyta fick jag till på Glaspalatsets skuggiga norrsida. Där plan­terade jag de bräkenplantor som snälla S hämtat åt mig från skogen tillsammans med några hostor, som hittills vuxit på helt fel plats. Fler, av en annan sort, ska det bli senare, när de måste flytta från den som­marplanteringskorg de växer i just nu.

Bland mina sommarkrukor har en okänd typ vecklat ut sina djuporange blommor. Vad det är för något vet jag inte, men jag skulle gissa på en variant av kokardblomma. Hur cool som helst tillsammans med de öv­riga, eftersom temat för året är ”Färgrikt” ;o)


Mitt bestånd av pelargoner är rätt stort, men plantorna är rätt små. Jag begriper inte varför de inte vill växa till sig i omfång den här som­ma­ren. Men finstämt blir det ändå i skymningen, när mängden får kom­pensera där det brister i format!

Och så, som utlovat, ett par bilder på den färdigmålade och upp­häng­da talgbollsgloben. Kroken på insidan är alltså avsedd för att haka upp ett nät med foder. Ännu är det förstås långt till fågelmatartider, men det är lika bra att ha den uppe redan, så är det gjort.

Om någon är intresserad så har jag har sex stycken till färdiga men omålade. 30 € tar jag för en omålad, 35 € om du vill att jag gör sk*t­jobbet åt dig ;o)


Inne i köket har höstgrödorna i pluggboxen börjat gro redan tredje da­gen efter sådden den 23:e. Snabbast är rättikan. Inte vet jag om man brukar förgro när det gäller höstsådd, men nu gör jag det i alla fall.


Slutligen en bild på slit & släng-vanvettet som fortsätter att råda. Den­na helt felfria positionsstol bärgade jag från metallskrottippen. I con­tai­nern för brännbart avfall hade den forna ägaren dumpat den lika­ledes helt felfria och rena (!) sittdynan. Alltså, på ren svenska: VAD FAN TÄNKER FOLK MED?! Hålfoten..?

Men jag tackar och bockar, eftersom gratis alltid är gott. Och gott ska det bli, att denna fredagkväll få slå sig ner och i allsköns ro och ensam­het få ta ett glas rött och njuta av att det idag tycks luta åt den första riktigt sommarljumma kvällen. Välkommen över om du vill göra mig säll­skap!


En makalöst magisk morgon

0
0
Bilderna får tala för sig själva.


Det må vara på det stora hela rätt tomt och innehållslöst, Livet. Men ibland glimtar det till och blir helt enkelt magiskt. Dessa korta ögonblick måste man ta vara på, så att det inte går och blir meningslöst också.

När flitens lampa lyser alltför klart

0
0
IBLAND KÄNNER JAG mig så duktig att det nästan blir lite äckligt. Att koppla av och roa mig är inte riktigt min starka sida, om jag säger som så. Farbror Luther har mig, min ateism till trots, i ett järngrepp. Det är lite mycket ”En dag då inget nyttigt uträttats är en förspilld sådan” över det hela.

Det händer allt oftare att jag blir riktigt utled på mig själv och ändå hål­ler jag på som en ackordavlönad bäver :o/ *suck!* Som igår. Igår var det lördag. Lördag i juli, på Åland, med evenemang i alla knutar. Och vad gör Ruckelhäxan? Jo, ägnar en stor del av dagen åt gurk­in­lägg­ning! Det är nog inte bara en skruv som är lös. Fan vet, om det inte saknas fästanordningar helt och hållet..?


Och som jag nu hade grävt upp en minimal planteringsyta norrom Glas­palatset häromdagen, så bar det sig inte bättre än att jag sen fick för mig att gå hela vägen. Efter att jag upptäckt att jag i en av mina trädgårdskomposter nu, efter ett antal år, har kanonfin torv att blanda upp min usla sandjord med, ja, då kunde jag bara inte låta bli. Luther igen *suck!*


Men idag blir det klättring. Äppelträden är återigen fulla av vatten­skott, så det är bara att plocka fram teleskopklippare, stegar, grensåg och sekatör. Att det är söndag bekommer mig föga. I det fallet har Luther ingen talan whatsoever.

Om att förråda sig

0
0
INTE FÖRSTÅR JAG riktigt varför det är i september som alla skör­de­fes­ter hålls, för aldrig är det så bråda tider i ”Rucklet” som i juli/au­gus­ti. Allt mognar slag i slag och det känns som jag inte gör annat än går mellan växthus/odlingslådor och köket.

Plocksallaten har börjat sätta knopp och sjunger med andra ord på sis­ta versen. Men vaxbönor och sockerärtor producerar en del varje dag och idag tog jag upp det mesta av rödbetorna, som blivit ma­ka­löst fina med pallkragsodling. Vilken tur att jag hann beskära åtminstone ett av fyra äppelträd igår, för idag har det varit regnigt och annat att göra!


Ärtor och bönor är snoppade, förvällda och infrysta. Rödbetorna är ko­kade, skurna i mindre bitar och inlagda, för att bli tillbehör till de sta­di­ga­re middagar som hör hösten och vintern till. Det största bekymret jag för närvarande har, är att jag inte vet hur jag ska förvara allt jag vill ha i förråden inför vintern. Man borde ha ett gammaldags skafferi helt en­kelt, för ett kylskåp räcker ingenvart :o/


Imorgon är det dags att klämma och smaka på krusbären för att av­gö­ra om de är färdiga att skördas till den andra sortens likör jag har för avsikt att laga den här säsongen. Den första omgången gjorde jag av röda vinbär och några fjuttiga jordgubbar. Och om vädrets makter är med mig blir det steg- och trädklättring igen, eventuellt med risk för livet eller åtminstone lårbenshalsarna, eftersom det går sjögång mellan öro­nen på mig idag.

Haha! Nog är det sen spännande ändå, Livet jag har ...

Proppgång

0
0
DET ÄR RÄTT länge nu, som jag lyckats hålla locket på och inte orerat vitt och brett om försäkringsbolag av det ena eller det andra slaget. Men nu är måttet rågat! Propparna har gått igen.

I maj genomgick jag ett antal arbetspsykologiska tester och därefter hölls en palaver med undertecknad, min läkare på hälsocentralen, min arbetspsykolog och min handläggare på arbetsmarknadsmyndigheten, Ams. Avsikten var att planera en arbetsprövning, lämplig både ur me­dicinskt och psykologiskt perspektiv. Beslutet blev att börja med 4 tim­mar/dag under en månad följt av ett utvärderingsmöte, där riktlinjerna för en [eventuell] fortsättning skulle kunna läggas upp, baserat på hur den första månaden utfallit.

Gott och väl. Det lät rimligt och jag ordnade själv fram en lämplig ar­betsplats för sagda prövning, där det överenskoms att jag skulle börja måndagen den 2 september. Observera särskilt att benämningen är arbetsprövning, inte arbetsträning. Dessa är två vitt skilda saker och bör inte förväxlas med varandra! Prövar gör man för att se om det alls går att arbeta och i vilken utsträckning. Tränar gör man när man ska slussas in på en ny arbetsplats eller lära sig en ny arbetsuppgift på sin gamla.

Veckan efter mötet ansökte jag hos Alandia Pensionsförsäkringar, med assistans av min Ams-handläggare, om sagda arbetsprövning samt rehabiliteringstillägg för prövningstiden. (I sammanhanget bör näm­nas, att rehabiliteringstillägget höjer den invalidpension jag tidigare beviljats med 33 %.) Enligt föreskrifterna bifogade jag ett nytt läkar­utlåtande (vilket i ordningen har jag tappat räkningen på) och en om­fattande yrkesplan, som arbetspsykologen sammanställt.

»Ska vi slå vad om att de hittar på något sätt att avslå den här an­sö­kan?» minns jag med stor tydlighet att jag sa åt Ams-damen, när jag satt hos henne och fyllde i blanketthelvetet.

»Nej då!» svarade hon. »En arbetsprövning på tre till sex må­na­der brukar de alltid godkänna, under förutsättning att det handlar om minst fyra timmar per dag.»

Jojo, tänkte jag, som vid det här laget känner mina löss synnerligen väl på gången. Därför blev jag inte heller, ärligt talat, särskilt förvånad när mina miss­tankar ett par veckor senare besannades. En börjar ju bli en smu­la luttrad vid det här laget, om jag så säger.

Rehabiliteringsstöd, dvs invalidpension, har jag för all del beviljats, än­da t.o.m. 31.10.2014. Interimistiskt pga att mitt ärende ligger som ett överklagande hos Försäkringsdomstolen, men dock. Men yrkesplanen godkändes inte, eftersom (citerat direkt från Alandia Pen­sions­för­säk­ringars följebrev, inklusive stav- och språkfel och med det mest häp­nadsväckande festilat):

/.../ Från nämnda planen framgår att den sökta ar­bets­pröv­ning­en omfattar en månads tid med arbetstid på 4 tim­mar/dag. Eftersom den yrkesinriktade rehabilitering som ar­bets­pen­sionsbolagen kan bevilja torde alltid ha ett klart syfte till ett ärligt försök att återgå till full­tids­arbete ber vi Er komplettera nämnda planen med fortsatta åtgärder om hur arbetsprövningen fortgår till full ar­bets­tid. Vi påminner om att den maximala längden för en ar­bets­prövning är 6 månader och konstaterar att en av de mest vanliga planer innebär arbetstid på 4 h/dag under den första månaden, 6 h/dag följande samt full arbetstid på 8 h den sista månaden, tot. 3 månader.

samt

/.../ Ifall Ni inte vill komplettera Er plan med syfte till full arbetstid ber vi Er meddela oss. I så fall kom­mer vi tyvärr högst antagligen att avslag Er nuvarande re­ha­biliteringsplan med 4 h/dag under en månad på grund av att vi inte ser den som endamålsenlig eftersom full ar­bets­tid inte ämnas ens bli provad.

Men, va’ faan?!
– och då avser jag inte den undermåliga svenskan

Nu är det nämligen så här, att den här tanten kommer aldrig mer att vara i stånd att ha ett heltidsarbete. Den här tanten skulle vara mäkta nöjd om hon uppnådde en sån kapacitet att hon klarar av ett arbete på deltid. Den här tanten har smällt in i väggen en gång för mycket, har bestående, kognitiva men av en borreliainfektion, har artros och sannolik psoriasisentesit och vill helt enkelt inte jobba heltid mera. Så att ens försöka arbetspröva till heltid är a waste of time.

Men enligt Alandia Pensionsförsäkringars sätt att se på saken har man inget värde för dem om man inte jobbar heltid. Förklaringen torde vara enkel. På en heltidsanställd håvar man in mycket mer i ar­bets­pen­sions­pre­mier än på en deltidare, så intresset för att rehabilitera en kund tillbaka till något annat än heltid är förstås lika med noll. Det här resonemanget finner jag högst märkligt. Även om premieintäkten blir lägre, så är det ju trots allt en intäkt, icke sant?

*ruskar förundrad på huvudet*

Fast under de sistlidna snart fem åren (!) har jag ju gång på gång fått kvitto på att varken humanism eller logik är särskilt utmärkande drag hos nämnda bolag. Och jag har sagt det förut, men säger det mer än gärna igen: det finns få saker i Livet jag ångrar lika djupt, som de till­fällen jag var så urbota blåögt korkad, att jag helt av egen, fri vilja tecknade någon som helst försäkring i den här åländska för­säk­rings­kon­cer­nen.

Att systerbolaget, Liv-Alandia, duckande bakom försäkringsjättens Aktia breda ryggtavla, samtidigt fortsätter att neka mig premiebefrielse på min individuella pensionsförsäkring var inte annat än väntat. Det är ju samma, feta börs det handlar om i slutändan.

Men jag har ju vinbärslikör på kommande, egenodlad basilika att piffa upp tråkmaten med, ett fång lysande, gula solhattar utanför Glas­pa­lat­set och, sedan imorse, en burk sylt på vita vinbär till vintern! Så fu*k you, alla försäkringsbolag! Så länge jag kan finna glädje i såna här enk­la småsaker kommer jag inte att sluta slåss mot er!

Dagens

Jesus, vilka dagar!

0
0
JUST NU ÄR jag totalt utpumpad. Herregud, vilken dag det har varit! Jag rivstartade med att starta en maskin tvätt, körde därefter hän­der­na i diskbaljan och fortsatte omedelbums med att slänga ut så gott som alla mattor, dammsuga hela kåken och våttorka golven. En snabb fika följd av tömning och hängning av första laddningen, starta av näs­ta och sen på med trädgårdspaltorna och snabba ryck ut på gården.


Där fanns det att göra, vill jag lova! De två senaste dagarna har jag nämligen ägnat mig åt äppelträdstuktning. Ett träd i förrgår och ett annat igår (och har ytterligare ett kvar). Inte nog med att det tar en evinnerlig tid detta stegklättrande, sågande och klippande – det är än­då den roliga delen av jobbet – för sen kommer det sura bakefter: huur mycket ris som helst att ta om hand. Närmare bestämt en dryg halv kubik flis blev det, efter att jag ägnat timtal av dagen åt att um­gås med käre Konrad.

Jag är Marilla i Sthlm evigt tack skyldig för att hon ifjol fyndade honom åt mig, annars vete fåglarna vad jag skulle tagit mig till med allt ris jag blir med när jag sköter om mina fruktträd och häckar. Men propert blir det, trots att jag är en riktigt glad amatör och säkert gör fel både här och där.



I en andhämtningspaus var det bara att torka svetten ur pannan, kas­ta trädgårdshandskarna på backen och hasta till tvättmaskinen igen, tömma den och hänga laddning nummer två. Utmärkt torkväder idag, kan jag meddela! Sol och vind i en föredömlig kombination.

Och tja, sen var det ju middagen som måste lagas och intas också. Men där tog energin tillfälligtvis slut, så det blev pasta med lite färsk basilika, olivolja och riven ost, inget mer avancerat än så. När magen var mätt var klockan redan 18:00, men dagen var långt ifrån slut.

I pluggboxen växer höstsådden så det knakar. Dock inget skördeläge där ännu ... som tur är. För det är det på gården. Vaxbönor och sock­er­ärtor måste plockas, snoppas och förvällas. Sommarmorötter tas upp, skrubbas, skivas och förvällas. Och sen skulle allt i fryspåsar ock­så, förstås.


Ska jag vara ärlig så är jag mer än slut just nu. Någon gång på för­mid­dagen gjorde jag dessutom ett osmart lyft med samtidig vridning av överkroppen och då small det till någonstans i ländryggsregionen. I det skedet borde jag antagligen ha lagt ner för dagen, gått in och lagt ner mig själv. Men hur skulle det ha sett ut, med allt som måste gö­ras?!

Fast nu värker det. Rejält. Men jag klagar inte, tro inte det! ”Dumt hu­vud får kroppen lida”, så jag får skylla mig själv.

Imorgon väntar äppelträd nummer tre, men belöningen väntar också. Kvarteret håller knytkalas med start kl. 16, så jag kan inte hålla på fullt så besinningslöst som igår och idag. Tur är väl det, för hjärnan må va­ra som en pigg 25-årings hur mycket den vill, men den övriga fy­sio­no­min är definitivt med id-handlingarnas födelsedatum över­ens­stäm­man­de. Möjligtvis något tiotal år äldre än så, när jag känner efter ;o)

Så gokväll, alla! Nu blir det soffan och glas rött. Because I’m bloody well worth it.

Vådan av att inte kunna lägga band på sig

0
0
SYNDEN HAR SITT pris, och imorse kom jag endast med stor möda mig ur sängen medelst långsam rullning till sidoläge osv. Mer frukt­träds­beskärning blir det således av förekommen anledning inte idag. (Däremot någon näve Burana 600 mg.) Ja, förutom mitt minsta träd, det egenplanterade melonäpplet. Det är fortfarande så litet – och ska så förbli – att jag i princip inte ens behöver stege.

Jag har förresten hittat ett par riktigt informativa klipp på YouTube, gjorda av verkliga proffs på det här med äppelträd. En kille i New Eng­land i Massachusetts, som har bortåt 40.000 (!) träd att tukta varje år, visar och berättar hur de vårdar sina fruktträd.

Men, som han också poängterar, så är deras sätt att beskära bara ett av många. Tio olika äp­pelodlare beskär enligt tio helt egna idéer. För den intresserade har jag klippt in del 1 här:



Det finns fler informativa filmer från samma ställe, Tougas Family Farm. Klicka HÄR.

Tackar som frågar, det kunde vara bättre

0
0
DOCTOR’S ORDER: PANACOD 500 mg 1-2 x 1-4 plus Sirdalud 2 mg 1 x 1-3. Men Murphy jobbar på söndagar också, för apoteket stängde sjutton minuter innan jag hann dit. Fiiint ... Not.

Tur att man har kompisar som själva kör ryggskott ett par gånger om året och därmed har ett eget, privat medicinskåp att ösa ur. Annars vete fan.

Fy, vad det är synd om mig. Och nej, det var tydligen inte särskilt fiffigt att fortsätta med trädbeskärningen i X timmar efter att det small till i ländryggen i förrgår. Och ja, det här är ett av de lägen då det inte är särskilt muntert att leva ensam.

Najs bara värre

0
0

De e fina grejer, dom hära ryggpillrena med rö’a trianglar på. När man äter dom blir man en rikti’t kul typ! Xo)

Perpetuum immobile eller Platsen där tiden står stilla

0
0
IDAG NOTERAR VI den 6:e augusti 2013. Därmed klockar jag också två månader sedan jag i all hövlighet skrev ett snigelbrev till den no­tarie vid justitieombudsmannens kansli som är uppgiven kontakt­per­son för mitt klagomål angående Folkpensionsanstaltens (FPA) lag­stri­diga sätt att beräkna bostadsbidragen i Finland, för att i all vänlighet efterhöra hur behandlingen av sagda ärende fortskrider.

Två månader, inte två veckor. Två månader utan att jag erhållit svar på en enkel fråga, varken per brev, e-post, telepati eller röksignaler. Undermåligt så det förslår, annat kan jag inte tycka. Särskilt när vi har att göra med den instans som förväntas utöva tillsyn över att alla öv­ri­ga i republiken håller sig inom lagens råmärken.

Idag klockar vi även att det gått 82 veckor, snart 83, sedan jag ur­sprung­ligen lämnade in mitt klagomål den 10 januari 2012. Det är ett år, sex månader och tjugoåtta dagar det. Med andra ord drygt ett och ett halvt år.

Fast nu kom ju, konstigt nog, mitt klagomål att genomgå me­ta­mor­fo­sen att bli ett helt nytt sådant fr.o.m. den 6:e juni 2012, i och med att jag inte godtog det svar våra kära vänner på FPA initialt presterade. Det svar vars andemening var ungefär: ”Men herreguud, vi har ju huur många gånger som helst förklarat för den &@§!%$ kärringen att det inte är något fel på beräkningarna. Nu får hon väl för fan ge sig snart!”

Men det gjorde jag alltså inte, vilket resulterade i att JO, till min oer­hörda förvåning, nollställde tidtagningen och började om från scratch. Med exakt samma klagomål!

Que?!

Fast det är klart, det var ju ett utmärkt sätt att förhala det hela, skjuta problemet på framtiden och få tyst på kärringen ett tag till, utan att be­höva prestera någonting påtagligt själv.

Sedermera blev jag av ovan nämnda notarie via ett mycket syrligt brev informerad om att behandlingstiden för ett klagomål är åtta månader och att jag, min dumma kossa, inte skulle tro att mitt lilla (?) ärende på något sätt skulle beredas förtur i förhållande till andra. Eller nåja, så skrev hon väl inte exakt, men det var så det lät mellan raderna.

Det oaktat har jag idag bara en sak att säga: ”Jaha ..?” För även om jag är generös och utan att knota accepterar att tiden för be­hand­ling­en började om den 6:e juni ifjol har det till dags dato runnit iväg ETT ÅR, TVÅ MÅNADER OCH EN DAG när den innevarande dagen är till ända. Inte åtta månader.

Tar man sig tid och bladar igenom blott ett fåtal av JO:s tidigare ställ­ningstaganden är det lätt att konstatera: det är mer regel än undan­tag, att den som klagomålet riktats mot alltsomoftast blir åthutad för att behandlingstiden inte har varit skälig. Se där, ja! Den logiska slut­satsen måste därmed bli, att principen för JO:s eget agerande är: ni ska inte göra som vi gör, utan som vi säger.

En annan logisk slutsats är tveklöst, att den enskilda medborgarens rättsskydd i republiken Finland är noll – eller rentav mindre än så, vore det bara tekniskt möjligt att gå på minus. Systemet är ingenting annat än en vackert glittrande såpbubbla, som spricker med ett blött floff! när man petar på den.


Det hela börjar alltmer likna en riktig sängkammarfars. Dessvärre inte med en humor som är i min smak och helt i avsaknad av punch lines. Lika inverterat skrattretande är det, att inte en enda massmedial käft har så mycket stake att han eller hon vågar sig på att ens sniffa på den här stinkande historian. Det är inte helt osökt som jag för mitt inre ser en tydlig bild av de tre aporna. Ni vet de där som inget ser, hör eller säger.

Ja, fy fan, på ren svenska.

Och så ryggskott ovanpå det.

”Varde för ljust” – och blåsigt

0
0
MITT I RYGGSKOTTET har jag haft kärt besök av delar av min finska släkt. Igår, på Hiroshimadagen, besökte vi Sjökvarteret i Mariehamns östra hamn, för att de på Pub Niska skulle få smaka på den Michael Björklundska varianten av pizza: plåtbröd. (Niska fanns tidigare i väst­ra hamnen, i anslutning till Segelpaviljongen.)

Samtidigt pågick med anledning av Hiroshimadagen en temakväll i Em­maus Ålands regi, som avslutades med sjösättning av lyktor. Men ef­tersom solen inte skulle gå ner förrän en timme senare var det fort­fa­rande alldeles för ljust och det blåste dessutom en styv pålandsvind, som med stor effektivitet drev lyktorna tillbaka in bland spräng­stens­blocken vid stranden.

Effekten uteblev därför och utan god hjälp av Photoshop hade det här varit en totalt intetsägande bild:


Idag är det redan sjätte dagen efter ”skottet” i ryggslutet, så nu får det bära eller brista, för beskärningen av det tredje äppelträdet måste bli gjord. Dessutom heter det ju att man ska röra på sig precis som van­ligt, i den mån smärtan tillåter. Utfodrad med ett par Panacod tillå­ter den en hel del, har jag märkt :o)

Fast min högsta stege gör jag nog än så länge klokast i att hålla mig ifrån.

Hög igenkänningsfaktor här!

0
0
AV NÅGON ANLEDNING har jag idag fått ett ex av den ena av våra lokaltidningar i min postlåda imorse. Med tanke på vad som fanns på första sidan känns det nästan som det famösa Ödet är med och flyttar runt Livets spelbrickor lite grann:


När jag sedan öppnade tidningen och läste den riktiga artikeln var det som att läsa ett referat av min egen historia. Klicka HÄR för att läsa den du med! Saker som känns mer än välbekanta har jag för tyd­lig­he­tens skull strukit över med gult.

Kanske borde jag skriva ett mejl till artikelförfattaren, Kerstin Ös­ter­man? Min berättelse har nämligen, i jämförelse med Bennys, ytterligare några knorrar. Som t.ex. den lilla skruvade vändningen, att vännerna på Alandia Försäkringar inte har för avsikt att godkänna en ar­bets­pröv­ning om målet inte är ett heltidsarbete inom tre månader.

Benny fick sjukpension fem år* efter sin neuroborreliosdiagnos. Efter inkommande årsskifte har jag själv valsat runt i papperskvarnen lika länge. Fast det är klart, diagnosen fick jag ju först i oktober 2012, sju år efter enkefaliten 2005. Då gjordes äntligen en lumbalpunktion efter att mitt livs första borreliaprov på min egen, enträgna begäran tagits under sensommaren.

Såå... om det är från diagnosåret det ska räknas, då har jag yt­ter­li­ga­re dryga fyra års försäkringsbolagsvård att se fram mot. Jamen, jippii liksom ...


*) Fem år är synbarligen den (hävdvunna?) magiska gränsen för hur länge det ska spelas roulett med en människas liv och hälsa innan man gör rätt och det som borde ha gjorts långt tidigare. Om människan ifråga är jävligt envis och mot alla odds överlever så länge vill säga.

Om ett oönskat besök

0
0
JAG GICK EN lov på gården imorse i duggregnet. När jag kommit in, hällt upp en kopp kaffe och slagit mig ner för att njuta av det i lugn och ro kände jag plötsligt något som kröp i midjan, under t-shir­ten. Jag lättade på denna och i ögonvrån såg jag en skymt av något mörkt, och i det här specifika sam­manhanget, relativt stort.

Hu! Snabbare än en avlöning vänder på ens konto svepte jag bort det­ta något med handen. Men eftersom jag sedan inte fick ögonen på ”något” någonstans drog jag av mig t-shirten, vände avigan ut och skakade frenetiskt, men utan att få korn på min oönskade be­sö­kare.

En stund senare satte jag mig ner vid datorn. Då kände jag plötsligt något komma krypande i hårfästet. Hu, det är ”något”! tänkte jag, och sopade till med handen igen. Den här gången gjorde ”något” en luft­färd och landade på den vita bordsskivan. Först trodde jag det var en vanlig fluga, men tre sa­ker talade emot detta:

1. ”Något” föredrog att gå framom att flyga.

2. ”Något” lät inte sploff!, när jag kallsinnigt klämde ihjäl det under ett pappersark. ”Något” var klart hårdhudat och krävde milt våld för att kasta in veven och lät mera knacks!

3. ”Något” slutade inte sina dagar som en kladdig fläck, som flugor brukar, utan ”något” var efter sitt frånfälle blott en smula plattare till konstitution än i sin krafts dagar. I övrigt hel och ren, om jag uttrycker mig så.

Här är ”något” förevigad vid den efterföljande likbesiktningen, före­tagen under lupp:




Jag är inte bekant med de förhatliga älgflugorna, men jag skulle inte tro att ”något” är en urbaniserad variant av dessa, även om vi de facto har älgfluga, Lipoptena cervi, på Åland nuförtiden. Men vad är”något” för något?! Någon som vet?

***

Över till något helt annat och det blir dagens klipp. Väninnan P och jag gjorde en sällsynt centrumrunda idag, med stopp bl.a. på alkoholiliike, bib­lioteket, apoteket och Emmaus. Det senare helt ad lib, eftersom vi egentligen hade siktet inställt på något helt annat. Men som det nu kan gå ibland gör man, när man minst av allt anar det, de bästa fyn­den.

En rulle halkskydd att sätta under hallmattan var första fyndet. Den kom som på beställning, eftersom jag så sent som igår höll på att slå ihjäl mig på grund av att jag hamnade mer än vanligt på glid i tillvaron. Men detta var in­te fyndfyndet. Det var en Single Snack smörgåsgrill i färgen piano black ur OBH Nordicas serie Chilli! Sprillans, språllans ny och med en ensam trea på prislappen. Nypris i butik ~30 €.


Det satt som en smäck det fyndet, eftersom jag i min ensamhet i allt större utsträckning livnär mig på mackor och det känns minst sagt förnämligt att till vintern kunna få sina mackor varma :o)

Det lackar mot höst

0
0
DAGS FÖR LITE trädgårdsrapportering igen då. Det har väl knappast undgått någon regelbunden läsare att jag under den senaste tiden ägnat mig åt trädvård, så fokus ligger mycket på den biten just nu.


Vi börjar med en närbild av årets skörd från mitt egenplanterade Me­lon­äppelträd, vars produktivitet fördubblats på två år. Tja, för två år sedan fick jag två äpplen, ifjol imponerande tre, så man måste ju säga att det går åt rätt håll, eftersom jag i år kan gotta mig åt hela fyra frukter:


Det trädet har jag inte våldfört mig så där över hövan på i år, bara knip­sat lite här och där och spänt ner några grenar. Tre av de gamla träden har däremot fått sig en ordentlig duvning (alla utom mitt Trans­parent blanche, som är gammalt och skröpligt och ska få sluta sina da­gar som prydnadsträd).

Om jag får säga det själv, så tycker jag att jag mot alla odds lyckats få till riktigt bra form på alla tre kronor:


Det blir mycket ”skräp” att reda upp efter några dagars klättring, såg­ning och klippning. Det grövre sparar jag självfallet till ved men alla kle­nare kvistar har Konrad, min gladgula trädgårdskompostkvarn, fått ta hand om. Fliset använder jag som marktäckning under min häck av kopparhäggmispel, i hopp om att åtminstone i viss mån hindra kvick­rotens framfart.


Från odlingsfronten finns inte så mycket nytt att berätta. På friland bör­jar det äntligen utvecklas lite gurkor på de stackars plantorna som nästan lidit torkdöden. Men i Glaspalatset har det förstås kommit des­to mera! För närvarande låter jag ett exemplar utvecklas till frögurka, för nästa år tänker jag bannemej inte köpa några svindyra gurkfrön.

På tomatplantorna har jag skalat av bladen nerifrån ända upp till det sista före första kvisten med fruktsättning. Det läste jag någonstans på nätet att man ska göra, så det är bara att testa. Mycket tomater blir det i alla fall, allt från fläskiga biffsorter till små, söta av körs­bärs­modellen. Och blommor finns det fortfarande, huur mycket som helst.


Sen har jag fått ett litet problem. Jag har själv rotat en stickling av helt vanlig humle och dessutom fått guldhumle av omtänksamma väninnan B. Men jag har ingenstans att plantera dem! Hjääälp!! Var ska jag få tag på lämpliga humlestörar så här i brådrasket?! Nå’n som eventuellt har några överlopps granstammar att ge bort ..?


Sommaren lider hur som helst mot sitt slut och i trädgården är det me­ra enhetligt grönt än färgglatt vid den här tidpunkten. Skolstart är det också om bara fem dagar. Hela sommarlovet har därmed gått utan att jag sett röken av Lilla A, så jag får väl bara hoppas att det varit ett bra sådant, hennes sista innan det mer krävande livet som gymnasist tar vid.

Krusbär, Koskenkorva och återbrukade kokor

0
0
IGÅR KVÄLL KOM jag mig äntligen för att plocka årets krusbär. Det blev en nedslående upplevelse. För det första var det ont om bär och för det andra var de flesta angripa av något, som gjort att de förfarits redan på kvist. Min planerade krusbärslikör höll därmed på att gå om intet och jag grämde mig djupt.

Men den som spar han har! Någonstans i djupet av mitt teflonminne pluppade det upp ett fragment av en minneskomponent: visst hade jag ju ifjol frusit in det jag plockade ..? Jomenvisst, ser ni, det hade jag! Det vet fåglarna om likören blir lika god på bär som bott i frysen ett år, men experimentet är hur som helst sjösatt sedan igår kväll.

Sex-åtta veckor i ett bad av sprit (i mitt fall billigaste möjliga Kosken­korva, inhandlad till ”sjöpris” på kryssningsbåt). Sen ska det silas, blan­das i vit sirap, flaskan korkas igen, stuvas undan och med fördel glömmas bort ... länge.


Vad som däremot inte ska glömmas bort är att det var i år jag grävde en ny rabatt vid Glaspalatset och vad det var jag planterade där. Så fort som tiden går, och i den ännu snabbare takt jag lyckas glömma saker, är det lika bra att dokumentera.

Nu ska det i och för sig dit ännu fler hostor plus att jag skulle vilja peta ned några plantor hasselört som marktäckare, om nu plantskolan nå­gonsin tar in några sådana. Men det får jag väl göra en senare an­teck­ning om i så fall.


Grästorven/jordkokorna jag grävde bort hade jag först tänkt låta tor­ka, skaka jorden av och sedan dumpa i trädgårdskomposten. Men nu har jag reviderat. Istället har jag radat ut dem upp och ned i ett hörn, där jag efter ett par år har tänkt mig ytterligare en plantering.

När jag flisade ner kvistarna från de senaste veckornas beskärning av äppelträden tog jag undan sex 50-literssäckar. Den biomassan har jag nu täckt in jordkokorna med, för att förhindra att något oönskat kan etablera sig. Fungerar det här som det är tänkt, kommer jag om ett par år att ha ett mullrikt område, som förhoppningsvis ska vara rätt så fritt från rotogräs. Frisk vågat, hälften vunnet, eller hur?


Idag ska jag återuppta samarbetsförhandlingarna med ryggskottet, med målsättningen att vi ska kunna enas om att börja tömma och vän­da lövkomposterna. Det är en tuff förhandlingspart jag har att tampas med, men jag kan minsann vara envis jag också ;o)

Ruckel-Snoken, det är jag det!

0
0
MINNS NI SMÅMYSIGA, svenska tv-serien ”Snoken”? Inte för att jag vet hur jag kom att tänka på den, men det kan väl bero på att jag kän­ner mig som en halvsmart privatdeckare just nu?

”Något”, det äckliga krypet som kröp en gång för mycket i sitt lilla liv för ett par dagar sedan, har nämligen fått bekänna färg nu! Jag har sniffat och snusat mig runt på nätet och är ganska övertygad om att det var en släkting till den avskydda älgflugan, närmare bestämt en fågelfluga.

Fågelflugan, Ornithomya avicularia, är precis som älgflugan, Lipoptena cervi, en art av familjen lusflugor, Hippoboscidae. Det lilla aset kan myck­et väl – precis som kusinen, som har en dragning till hjortdjur – ta sig för att kalasa på en människa.

Helt ute och cyklade var jag således inte och gjorde definitivt bäst i att bokstavligen göra slag i saken när den lilla krabaten hade fräckheten att bli närgången ;o)

Guld av olika karat

0
0
FOLKET ÅTERKOMMER FRÅN sina semestrar. De papperskrigiska trup­perna mobiliseras och omgrupperas. Efter ett nyss mottaget te­le­fonsamtal står det klart: ja, jag kommer att arbetspröva fr.o.m. den 2 september, men nej, detta kommer sig inte av att Alandia Försäkringar skulle ha tagit sitt förnuft till fånga. Istället får samhället – som vanligt – gå emellan och ta det ansvar som de vinstorienterade för­säk­rings­bo­la­gen smiter undan från.

Det är således Ålands arbetsmarknadsmyndighet, Ams, som kommer att stå för den av deras egen arbetspsykolog och min läkare förorda­de, initiala arbetsprövningen om 4 timmar/dag i en månad, inte mitt arbetspensionsbolag. Ams är guld värda och gör verkligen vad de kan för att hjälpa.

Men det största, jävligast taggiga ris som finns ska för­säkringspacket ha! Inte för ett ögonblick lever de upp till lagar och för­ordningar (för­utom när de har någon fördel av det), utan högst upp på deras hem­li­ga dagordning står med stor sannolikhet: Stjälp! Stjälp! Stjälp!

Det om det.

***

Igår vände jag mina lövkomposter och omlokaliserade det ännu bara halvfärdiga materialet till ett mer undanskymt hörn av gården (under mina två jättegranar). Hälften av lådornas innehåll var rena, rama svarta guldet, och det var det jag var ute efter.


En rad jordgubbsplantor skulle grävas upp och bytas ut. Men innan de krukodlade kunde planteras måste jorden förbättras, så några skott­kärrs­lass har redan gått åt. Och idag vaknade jag till det glada smatt­ret av regn mot plåttak. Yes! Perfekt tajming där. Bättre start än så kan plantorna inte få.

Om en rad positiva resultat

0
0

JAJAMENSAN, IGÅR VÅGADE jag mig på att vittja en av mina po­ta­tishinkar! Mandelpotatisen tog helt klart mycket längre tid på sig än de sorter jag odlat tidigare år, men skörden blev god. Drygt 500 gram fanns det i den här hinken. Släta och perfekta ”päron” hade det blivit också. Men de får mig att sakna Peter så mycket, för det hade varit läge för surströmming nu.

I höstas satte jag min själ ingen vitlök, men var synbarligen slarvig när jag tog upp fjolårsskörden. I våras spirade det till min förvåning på flera ställen bland mina frilandsodlingar, så jag hade helt klart mis­sat några. Men nuär de skördade och är stora, fina klyftlökar. Ibland kan det tydligen löna sig att vara lite mer av en Slarv-Maja ;o)


Medan jag var i duschen sent i förrgår kväll hade det plötsligt dykt upp en skylift utanför tomten. Jamen, JAA! Därmed har jag igår, medelst s.k. ekorrskinnshandel, fått hängrännan på ”Rucklets” västsida upp­rä­tad och fastskruvad igen, den som snö- och ismassorna drog loss den 18 december ifjol.


Nu skulle det väl sitta som en smäck om jag fick hit elektrikern också? Han som i mitt källarförråd kapade helt nydragna ledningar 2006 och sen liksom glömde koppla ihop det hela igen när han var klar med sitt.

Pipi skrev förresten här­om­dagen i en kommentar, att elektrikernas ord­språk är: Friskt kopplat, hälften brunnet. Till det skulle jag vilja göra ett tillägg: Friskt kapat, hälften svunnet.

Om det ena och det andra – och självfallet om försäkringsbolag

0
0
OM MOGNADSGRADEN PÅ tomaterna i Glaspalatset kan sägas vara en indikator för hurdan sommaren har varit i år, då är det bara att kons­tatera att den inte varit mycket att hurra för. Först nu, i mitten av augusti, har den första röda körsbärstomaten dykt upp. Men desto mer välkommen är den, förstås!


Sen har jag till min oerhörda glädje fått motta inte mindre än två trev­ligbrev dagarna efter varandra! Det första, übersmart förpackade, in­nehöll tre fina plantor av rankspenat från Lena, det andra kärkomna frön av röd stjärnflocka från Monica. Jättelikt tack till er båda två!!


På gården har annars det mesta passerat sin mest intensiva blom­nings­tid, förutom den kanadensiska solhatten, som kompenserar med att stå i sin fullaste prakt och lysa som en fyrbåk framför Glaspalatset.


Det kan nog behövas för att pigga upp en lite. Igår hade jag telefontid med borreliadoktorn med anledning av den halvårskontroll av mina an­tikroppar som gjordes för ett par veckor sedan.

Exakt 3 minuter och 12 sekunder varade samtalet, och för detta de­bi­terar Ålands hälso- och sjukvård 10 €. Det blir en icke föraktlig tim­pen­ning det. Närmare bestämt 179,10 € i timmen. Ja, jävlar i havet, på ren svenska!

Och värdet har trots tre hästkurer antibiotika inte sjun­kit mer än att det ligger på ungefär samma nivå som i augusti ifjol, när jag tiggde mig till mitt livs första borreliaprov. Högsta referensvärde är 1,1 och jag klockade nu in på 3,7. Håhå, jaja ...

Lik förbannat kan jag inte sluta vara duktig. Det senaste att föra in på det kontot är, att jag på ett par dagar tömt, vänt, omlokaliserat och sållat mina jättelika lövkomposter. En himla massa fin jord har jag nu! Och jävligt lite granna ont i rygg och axlar.


Nya, intressanta försäkringssaker är också på gång. Hela gårdagen ägnade jag åt att försöka begripa hur i $%§@ Aktias återköpsvärde på min livförsäkring – som jag gnetat på och betalat premier för i arton år – kan vara 7,4 % mindreän summan av premieinbetalningarna jag gjort. Efter arton år!! Vad hände med den utlovade kapitaltillväxten?!

Ja, sanna mina ord, försäkringar – oavsett typ – ska man inte ha. Det, om något, ska jag lära min dotter! Om vi nu möjligtvis ses igen någon gång. Igår började gymnasiet för året och jag har fortfarande inte sett något av henne på hela sommaren :o/

PS. Jag har bokat tid för klippning. På måndag ska långhåret bort!
Viewing all 734 articles
Browse latest View live